Följderna i dag är ledsamma och svårhanterade, på ett sätt man inte tänkte sig när transaktionerna gjordes för 15 år sedan eller lite senare, under den Perssonska epoken.
Statliga Kockums såldes i slutet av 90-talet till tyska HDW, som senare övertogs av Thyssen-Krupp. Det är samma koncern vars affär med Outokumpu är bakgrund till nedläggningen i Långshyttan, som i Sverige kritiserats hårt som utslag av politiskt och fackligt mygel på tysk sida.
Effektivitetsvinsterna med att slå ihop två ubåtsspecialiserade företag förbyttes i att tyska särintressen använde ägarmakten till att sabotera Kockums nya u-båtsmodell på exportmarknaderna, på ett sätt som kommit att hota svenska militära säkerhetsintressen.
De kommuner som kontrollerade Sydkraft och sålde till tyska E.on fick mycket pengar på ett bräde, och alla kunde inte låta bli att slösa med dem. Eftersmaken är inte god där heller.
Vattenfall gick med dåvarande S-regerings stöd och samtycke till att bli i hög grad fossilinriktat, med brunkolsdagbrott och gigantiska koldioxidutsläpp från koleldade verk i flera länder. I stället för att vara redskap för svensk energiförsörjning blev Vattenfall ett redskap för tysk energipolitik, som är skyltad grön men klimatpolitiskt och miljömässigt missriktad.
Fortsättningen av denna fossilt präglade expansionsstrategi blev köpet av det gasosande holländska bolaget Nuon. Detta hade aldrig gjorts om regeringen Reinfeldt börjat direkt 2006 med att sätta stopp för fossilstrategin hos Vattenfall som ingick i arvegodset från Perssonregeringen. Det hade då inneburit att ledningen för Vattenfall åkt ut. Dessvärre fick den hållas en tid till. Nuonköpet blev sedan en väldig förlustaffär genom prisrörelser efter den nya frackingteknikens inverkan på marknaderna, något ingen förutsåg då felklivet gjordes. Som lök på laxen har Vattenfall efter att ha tjänat den tyska fossilstrategin tackats med att få kärnkraftverk stängda, under det att Berlinregeringen tänkt sig att smita från ersättning för den konfiskation av miljardvärden som särskilt ett av fallen innebär.
De statliga delarna av dessa härvor behöver redas ut. En utgångspunkt är att det inte är i Sveriges och Tysklands intresse med konflikter och ekonomiska tjyvnyp. De två länderna har i hög grad gemensamma intressen i EU och i en nu mer oroande säkerhetspolitisk miljö.
Samtidigt blir det ohållbart om Sverige som litet land bara ska vika sig för tyska storstatsfasoner. När det gäller u-båtarna har det varit ytterst hård poker mellan svenska regeringen och försvarsmyndigheterna samt motparten Thyssen-Krupp. Det som verkar vara på väg är att Saab tar över Kockums roll i svensk försvarsteknologi. Regeringen förefaller där ha ett samförstånd med Stefan Löfven och S. Möjligen har regeringen Merkel förmåtts att ta Thyssen-Krupp i örat.
Vattenfall är en svårare sak. Det kan ta tid att lösgöra bolaget ur de fossila engagemangen. Fler stora förluster kan bli oundvikliga. Kombinationen av allvaret i klimatpolitiken och faran av att vara energiberoende av Putinsystemet kan dock förändra tysk energipolitik en del. Kanske kan det lösa upp knutar även vad gäller Vattenfalls relativt begränsade kärnkraftsägande i Tyskland.
Det enda som är säkert är att det hade varit mycket bättre om inte en enda av Vattenfalls fossilsatsningar på kontinenten någonsin gjorts.