Om detta var regeringen Reinfeldt mycket tyst, fast en sådan fråga ställts på sin spets. Nu har faktiskt den nya regeringens ena del – den rödare, inte den grönare – sagt något om det, genom näringsminister Mikael Damberg. I radio tillfrågades han om de skadeståndskrav Vattenfall reser mot Tyskland efter de politiska beslut 2011 som gjorde Vattenfalls ägarandelar i två kärnkraftverk värdelösa. Vidare konfiskerades 15 års driftmöjlighet för en till 20 procent delägd tredje reaktor som är nyare och hade mer än 25 års förväntad drifttid kvar.
Mikael Damberg hade linjen att detta får Vattenfall sköta, regeringen blandar sig inte i. Hur det står sig återstår att se, frågan är på listan av energi-, trafik-, jakt- och andra stora och små problem där meningarna inom och mellan regeringspartierna är delade.
Men om det tills vidare antas att Dambergs besked gäller så har regeringsskiftet inte ändrat läget. Att Vattenfall driver kravet godtas, men man vill undvika öppen kritik mot mäktiga tyska partivänner. Detta underlättas av att Vattenfall försökt undvika offentlighet om skadeståndsförfarandet, som sker i internationell skiljedom enligt investeringsskyddsregler.
Fallet liknar den rent politiskt motiverade nedläggningen av kraftverket i Barsebäck, där rättsstaten Sverige som en självklarhet gjorde rätt för sig genom att byta med andelar i Ringshalsverket – som nu därför är delvis tyskägt.
Tsunamin som dränkte ett japanskt kraftverkskomplex i havsvatten avslöjade inga säkerhetsbrister i tysk kärnkraft, lika lite som det ryska haveriet i Tjernobyl 1986 sade något om säkerheten i Barsebäck.
Miljöskäl motiverade inte den tyska lag 2011 som gav driftförbud eller reglerad förtida avstängning för alla tyska reaktorer, och motsvarande gällde Barsebäck. Hur olika Vattenfalls tyska kraftverk behandlas är högst avslöjande. I Hamburg har Vattenfall uppmuntrats att bygga det stenkolseldade Moorburgverket, med effekt som två Ringhalsreaktorer. Beslutet tog Vattenfall under regeringen Perssons sista veckor 2006. Verket står nu klart – per år kommer 8,5 miljoner ton koldioxid att släppas ut.
I östra Tyskland har Vattenfall i följsamhet mot tysk energipolitik fortsatt att bryta brunkol, elda den i väldiga fossilkraftverk och planera nya investeringar i brunkolsbrytning. Det sistnämnda ifrågasätts klokt nog i Löfvenregeringens koalitionsöverenskommelse, men tyska politiker försvarar då fossilsatsningen. Brunkolet svarar för över 30000 jobb i två tyska delstater. Att då påstå att konfiskationen av värdet av svenska statens kärnkrafttillgånger i Tyskland skulle bero på objektiva miljöhänsyn saknar all trovärdighet.
Inte bara grönvänstern utan även kristdemokrater och socialdemokrater i Tyskland uppträder som om egendom av rent politiska skäl kan konfiskeras och dessutom så att det drabbar skattebetalarna i ett vänligt sinnat grannland.
Hur många miljarder det handlar om är oklart, En siffra på knappt 45 miljarder kronor som spritts av det tyska kommunistpartiet Linke, efter en uppgift av en ledande minister på ett slutet utskottsmöte, verkar osannolik. Möjligen gäller den något bruttobelopp som är större än Vattenfalls andel i de två reaktorer det mest handlar om. Men miljardvärden är det – som bekant inte de enda miljarder skattebetalarna riskerar att förlora efter att Vattenfall släpptes löst på kontinenten.