Den goda viljan måste finnas på flera håll. Det räcker inte med ett.
Så som läget blivit är överenskommelsen det bästa som gick att uppnå. Det hade varit bättre om man redan tidigt i höstas insett att de båda regeringsblocken behövde närma sig varandra så mycket att de inte skulle skicka ut avgörandet på ytterkanten. Att man drog slutsatserna efter att budgetramar fallit – och när nyval aktualiserats – var i senaste laget. Men bättre sent än aldrig.
Det är en både missvisande och orealistisk föreställning att den här uppgörelsen skulle kunna göra slut på rollfördelningen mellan regeringsmakten och en opposition som kan bygga ett annat regeringsalternativ. Det är ju inte fråga om någon ny koalition, och allra minst en sådan som skulle vara så bred att all opposition var extrem och oseriös.
Frågan blir snarare om de som vill dra politiken ut åt vänster eller höger – eller i vart fall vill vårda fiendebilderna och för det mesta undvika samförståndslösningar – kommer att bete sig så att uppgörelsens betydelse i sakfrågor blir mycket begränsad. Flera uttalanden de båda första dagarna kan ha ökat risken för en sådan utveckling. Både Fredrik Olovsson i Katrineholm (S) och gruppledaren Erik Ullenhag (FP) kunde med fördel ha låtit en del vara osagt och oskrivet.
Uppgörelsen är ett prov på demokratins styrka, men ska den förbli det behöver den vårdas. Demokratins förmåga att låta livaktig debatt och konstruktiva motsättningar leda fram till beslut och långsiktighet har för det mesta varit en av det svenska folkstyrets starka grenar. Men oförsonliga motsättningar i kampen om regeringsmakten kan skada den förmågan. Det gäller särskilt om det också uppträder enögda intresseorganisationer som vill blockera kompromisser – samt systemfientliga, ideologiskt radikala partier som hetsar till missnöje för att nå sina andra mål. Alla dessa tre faktorer har tilltagit i Sverige.
Därför är det i längden inte så mycket vunnet om de flesta i politiken försöker begränsa uppgörelsen till enbart att ge största regeringskapabla block klartecken för att få statsminister utsedd och budgetar antagna. Det är samtidigt realistiskt att man i detta läge inte staplat rader av arbetsgrupper på varandra, utan för tillfället nöjt sig med tre nog så viktiga saker. Att slå vakt om pensionsuppgörelsen, med MP:s medverkan men utan vetorätt för MP. Att stärka försvaret enligt den breda enigheten i försvarsberedningen. Samt att ta ett nytt tag i energi- och klimatpolitiken med en energikommission.
Särskilt det sistnämnda verkar svårt att klara i enighet, men att låta sakfrågornas tyngd verka i en arbetsgrupp kan lösa många knutar. Inte minst pensionsfrågan visade att det kan gå, om personsammansättningen underlättar i stället för att sabotera.
Frågor att vara oeniga om finns det alltid gott om. Risken att debatten stannar av är obefintlig, även om en del kampanjmakare och taktiktrixare tvingas sansa sig. Viktigare är eftertanken efter den tidigare valrörelsen och efter hösten. Dynamiken mellan regering och opposition försvinner inte om man tar vara på den gamla kunskapen att lösa fler frågor i parlamentariska utredningar, i samtal i utskotten och med att förankra propositioner så att de tar vara även på andras värdefulla synpunkter.