Den svenska skolan har genomgått stora förändringar de senaste hundra åren. Dess betydelse för ekonomisk och social utveckling, frihet och inte minst demokrati ska inte underskattas. Skolans och bildningens betydelse för att lyfta individer ur socialt trängda omständigheter är inte bara en insikt liberaler haft länge. Det är en erfarenhet som delas runt om i Sverige och Sörmland. Att kunna läsa, skriva och räkna öppnar många fler dörrar som annars hade varit stängda.
Det har länge funnits orosmoln kring matematikkunskaperna i grundskolan, men också i gymnasiet de senaste årtiondena. För det man inte lär sig där måste man i stället lära sig på universitet, om man tar sig in på tekniska eller matematiska utbildningar där.
Redan för tjugo år sedan varnade ett tjugotal studierektorer vid välrenommerade högskolor om att studenters förkunskaper i räknefärdighet försämrats över tid (Dagens Nyheter 7 juni 2002). Då hade resultaten lyst rött i ett årtionde. Dessa problem har sedan fortgått. I dag ser vi hur många som påbörjat ingenjörsutbildningar inte klarar av dem. En stor del av dessa studenter hoppar rent av utbildningarna. Bristande matematikkunskaper är inte nödvändigtvis det enda skälet, men spelar givetvis roll.
Orsakerna till detta kan vara flera. Men svajiga matematikkunskaper kan, i alla fall delförklaras, av hur politikerna utformar skolans läroplan. Det är i alla fall slutsatsen av forskaren Johan Prytz som skrivit en rapport på uppdrag av Svenskt näringsliv.
Forskaren redovisar i den en historisk översikt av vilka förändringar skolans läroplaner och kursplaner i matematik genomgått. De senaste 60 åren är hans huvudfokus. Men även grundskolans föregångare, folkskolan och realskolans kursplaner i matematik. Det är tämligen informativt.
Hans slutsatser? Jo, de flesta läro- och kursplaner har, enligt hans studie, inte bidragit till någon positiv utveckling när det gäller matematiken. Skolan har helt enkelt svårt att hålla uppe skolresultaten samtidigt som fler barn ur samhällets olika delar tagit plats i skolbänken.
Läroplanen från 1994 verkar ha varit ett verkligt problembarn – och inte bara för matematikkunskaperna. Enligt rapporten har den, fram till 2011 (då nästa revidering skedde) snarast varit bidragande till att dra ned resultaten i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Det överdrivna fokuset på elevers "förmågor" snarare än att lära sig fakta slog fel.
Bättre var det i dess föregångare: läroplanen från 1980. Prytz menar att det är en av läro- och kursplaner som gav en tydlig och mätbar resultatförbättring. Det var en utveckling som syntes fram till läroplansskiftet 1995. Mycket tonvikt lägger Prytz vid att aritmetiken, eller den så kallade räkneläran, tog större plats i denna än i de andra läroplanerna.
Prytz har tolkat sina resultat försiktigt. Det är klokt. Det finns mycket att ta hänsyn till under de senaste 60 åren. Politik och ekonomi har utvecklats mycket. Pedagogiker har förändrats. Kommunaliseringen av skolan och friskolornas inträde påverkar också möjligheterna att dra slutsatser om läroplanernas betydelse för skolresultaten. Varje förändring och beståndsdel bör studeras för att kunna samla bilden av skolans förändring. Men Prytz slutsatser har ändå bäring.
Det betyder inte att politikerna ska rusa iväg med ofärdiga "lösningar". Men det kan vara en väg framåt att bygga vidare på 1980 års läroplan. Särskilt för matematikämnena. För givetvis är det så att även samhällskunskap och historia är viktiga ämnen som hjälper barn att bli samhällsmedvetna medborgare som ska göra rätt för sig. Samtidigt får inte matematiken tappas bort. Undervisningen måste fungera. Annars kan det slå hårt mot elevers möjlighet att senare i livet hävda sig på arbetsmarknaden och i universitetsvärlden.
Dessutom behöver vi fler skickliga ingenjörer. Inte minst när nya tekniska lösningar för klimat och miljö ska utvecklas. Utan någon som kan räkna stannar Sverige.