Uppmaningen till kursändring upprepas i den sammanfattande rapport som FN:s klimatpanel IPPC nu putsat på i Köpenhamn. Nästa höst blir det ännu en stor konferens för alla FN-stater, och som mål anges åtaganden att mycket kraftigt skära ned utsläppen av växthusgaser.
För det mesta talas det om denna konferens som att den ska ge ett nytt Kyotoavtal, med i stora drag samma uppläggning men större ambitioner och verkligt brett deltagande. De flesta orsakerna till att det förra avtalet fick begränsad uppslutning och små resultat finns dock kvar. Det handlar inte bara om att oljestater och andra stora producenter av fossila bränslen ser ett egenintresse i att sabotera avtal.
Kortsiktighet och verklighetsflykt finns i såväl mogna industriländer som i länder där ekonomisk utveckling tagit fart på allvar först de senaste 20 åren. Att de som varit tidiga med att industrialiseras, och länge haft stora utsläpp, också behöver ta på sig att gå i täten är ett ofta framfört krav. Det är också rimligt, och i enstaka länder som Sverige är det redan till stor del uträttat. När länder som Kina och Indien utvecklats tekniskt, ekonomiskt och med sin roll i världshandeln, är det ändå tydligt att dessa diskussioner från "Kyoto-epoken" nu inte räcker till.
Alla länder av betydelse har del i ansvaret. Alla kommer de att drabbas hårt, eller ytterst hårt, om klimatförändring leder till att viktiga delar av livsmedelsproduktion och stadsbebyggelse föröds.
Att man på många håll nästan krampaktigt tänker i samma banor som i Kyoto om avtalskonstruktionen kan öka risken för misslyckande – som är stor nog ändå när klimatkonferenserna ger gott om plats för FN-diplomatins sämsta sidor.
Professor John Hassler – mer känd som ordförande i Finanspolitiska rådet – knyter an till denna kritiska diskussion i en DN-artikel i går tillsammans med två andra professorer. Procentåtagandena i Kyotomodellen för avtal är inte bara svåra att enas om. De hänger också ihop med en tankemodell där det är handel med utsläppsrätter som ska hantera anpassningen mellan dem som gjort mycket redan och dem som har mycket kvar. Detta kan inte väntas fungera, menar Hassler och hans kollegor, som onekligen har stöd i det misslyckande som just systemet med utsläppsrätter hittills blivit inom EU.
De vill prioritera en annan avtalsuppläggning, med minimiåtagande för en viss nivå av koldioxidskatt. Det blir inte så politiskt lätt det heller, men möjligheterna att smita undan genom att införa system som man sedan låter haverera borde ju bli mindre.
Priset på koldioxid, med likartad behandling av andra växthusgaser, är givetvis en helt central fråga. Men en uppläggning med krav som alla länder efter olika anpassningstider ska uppfylla behöver innehålla fler gemensamma handlingslinjer – inte minst om att avskaffa fossilsubventioner.
Det behövs ett stort mått av kreativitet, och en förmåga även till diplomatiskt nytänkande, om inte IPPC-arbetet ännu en gång ska följas av en med tiden allt farligare blandning av konflikter och blockeringar. Inte bara professorer utan även regeringar, företag och klimatdebattörer behöver tänka mer på det möjligas konst och på att hitta vägar som kan ge reella, och stora, resultat.