Varför är det så ont om kunskap om de unga som har den största risken att hamna vid sidan om arbetsmarknad och välfärd? I åldrarna 15-24 år beräknas ungefär åtta procent varken plugga eller jobba. Här finns de som allra mest är på väg mot fattigdom eller social utslagning.
Den internationella krisen 2008-09 ökade andelen 20-24-åringar som varken studerade eller jobbade med ungefär tre procentenheter. Men bara tillfälligt. Nu är det sedan några år åter ungefär elva procent, som det var tidigare i den åldergruppen.
Trots att många arbetar med frågorna – ofta utan samordning – är det ändå för en ganska stor grupp av dessa unga alltför ont om pålitlig kunskap om vilka de är, vad de egentligen gör och vad orsakerna till deras svårigheter är. Regeringen insåg att det inte duger. 2012 uppdrog utbildningsdepartementet till Skolinspektionens chef Ann-Marie Begler att ta fram underlag för att förbättra både kunskap och verksamhet.
Det visar sig att till ungefär hälften är det ungdomar som är fattiga och har svag utbildning, har fattiga föräldrar, ofta bor i egna hushåll, och mer än genomsnttet, men till mindre än hälften, är utlandsfödda. Här ligger det ju nära till hands att skola, yrkespraktik och arbetsmarknadsprogram bör kunna hjälpa många.
Men den andra hälften kommer från familjer med inkomster som är goda eller ovanför fattigdomsgränsen, och de är till 90 procent är födda i Sverige Här finns förmodligen en rad andra orsaker än fattigdom.
Fördelarna med de senaste årens utbildningsreformer blir motverkade av en större social skiktning, där en del skolor genom bostadssegregation och skolval får svaga resultat och en studiemiljö med låga förväntningar. Skolval och friskolor har gett många invandrarbarn frihet att bryta sig ur det gamla mönstret där alla elever skulle stanna i de stadsdelar där deras föräldrars inkomster låst in dem. Men en del skolor har också halkat efter kraftigt. Uppdrag granskning gav i förrgår en bild av hur en sortering i strid med lag och regler ibland kan gå till.
Samtidigt har elever som nu kan vara till exempel 20-24 år och i skolan behövt mer hjälp, genom skolans tidigare försämrade lärarutbildning och mindre aktiva undervisning ofta lämnats i sticket under sin skoltid. Fram till för några år sedan ställdes det inte särskilt mycket krav på att grundskolan skulle lösa sina uppgifter. Dessa orsaker till elevers utslagning bör nu successivt kunna avhjälpas.
Men om de svagaste skolorna ändå förblir svaga kan skolreformerna saboteras och resulaten för de elever som lätt hamnar vid sidan av arbetslinjen förbli dåliga. Regeringsförslaget att skollagen ska ställa nya krav på resursfördelning mellan skolor efter sociala förhållanden och behov är ofrånkomligt, sedan det visat sig att en hel del kommuner trots allt inte levt upp till sitt ansvar i den delen.
Allt är dock inte skola. En del av de som inte arbetar eller pluggar har blivit tonårsföräldrar, är utomlands, eller tar rese- och sabbatsår på välbeställda föräldrars bekostnad. Sådant är nog marginellt. En del andra finns förmodligen i ekonomins svarta sektor eller gör annat de inte vill berätta om.
Men större och allvarligare är troligen att här finns mycket av utslagningen på grund av sjukdom och funktionshinder, men också knark, flummande, alkohol och annat som leder till passivitet, förstörd skolgång och stora svårigheter att klara ett jobb. Det är märkligt att så lite kraft verkar ha lagts på att belysa detta. Ännu märkligare är att i en tjock och på andra sätt konstruktiv utredning förbigås en del av de allra främsta utslagningsorsakerna med näst intill tystnad.