Det är inte olagligt. Men det är något i hästväg. Ett riksdagsparti tar av partistödet, som det fått av väljarna, och betalar minst en ledamot för att försvinna ur riksdagen.
Det nya och avslöjande med SD-skandalen i november – där partiets egen film läckte ut, troligen som ett led i interna konflikter – var inte fylleriet, inte heller svordomarna, hat- och könsorden. Det var inte ens järnrören, även om det ju i Sverige är unikt att mycket ledande riksdagsmän i ett parti fångar sig själva på film där de beter sig som ligister och råskinn.
Mer intressant var skymten av det inre i SD:s propagandaapparat och ett hårt toppstyrt extrempartis interna maktmetoder.
Nu betalar alltså partiledningen en man som tillhört – och kanske ännu tillhör – den innersta kretsen för att lämna från sig riksdagsmandatet. Beloppet är mörklagt, men med stor säkerhet är det mer än en miljon, om Erik Almqvist ska ersättas ekonomiskt, för att tiga eller omplaceras.
Nyligen pressade partiledningen en annan riksdagsman till att avgå, inte på grund av det grova fylleriet, sådant är så vanligt i SD att det skulle bli stora följder om det ensamt räckte för utrensning. Däremot skedde en pinsamhet i en av riksdagens entréportar, med falska brottsanklagelser och oförskämdheter mot riksdagspersonal.
Men detta var en person utanför ledningen, röstboskap som saklöst kunde offras för partinyttans skull. Att det betalades för att få denna tredjeplansfigur att lämna ifrån sig mandat och arvode är ju troligt.
Men Erik Almqvist är något annat. Det var han som polisanmälde statsminister Reinfeldt för högförräderi. Det hade Åkesson, Jomshof, Söder och de andra kamraterna i den hårda kärnan inget emot.
Almqvist är en man som vet mycket, som skulle kunna avslöja mycket partiledningen vill hålla hemligt. Frågan är nu om Almqvist är utrensad eller omplacerad.
Är det utrensning får han betalt för att tiga. Berättar han eller går emot ledningen på annat sätt stoppar partisekreterare Söder utbetalningarna.
Den officiella versionen är dock att ett av partiets bolag ska betala Almqvists bolag för arbete i partiets mediesatsning.
Det som då sker är att man i den innersta kretsen flyttar en av sina nyckelpersoner: Från en plats där han syns till en dold uppgift på propagandaavdelningen – och järnrörsmentaliteten är ju vanlig i SD-agitationen på nätet.
Det påstås då att Almqvist slutar vara partimedlem, men samtidigt får en viktig arbetsuppgift för partiet. Det låter ju som om det inte kan gå ihop, men är kanske bara ännu en detalj i SD-ledningens fräcka dubbelspel.
Utåt, mot väljare som kan tänkas missnöjesrösta, vill partiet se mer normalt ut, men den maktägande kärnan är ett litet gäng ur den radikala, hätska högerextremismen. När det avslöjades att partiapparaten förfalskat järnrörsfilmen behövdes det ännu ett stycke dubbelspel från Åkesson och Söder. Någon skulle åtminstone skenbart offras – det blev Almqvist.
Ett stilprov på metoderna – och de är sådana att de skulle vara värdiga något kommunist- eller fascist-parti nere på kontinenten.