Det avstyrdes i tid. Kronprinsessan åker inte till Sotji. Men det var på väg att hända, och inte bara detta var på väg att gå allvarligt fel i Sveriges utrikespolitiska reaktioner på Vladimir Putins angrepp på Ukraina.
Den som är på hög nivå, i makt eller som symbolisk företrädare för landet, kan vid ett felsteg lätt förse desinformationsapparaten i statsstyrda ryska medier med material som de kan utnyttja hänsynslöst.
När statsminister Fredrik Reinfeldt i radio uttryckte viss förståelse för rysk vilja att skydda rysktalande i ett grannland var han i farlig närhet av en av de främsta argumentationslinjerna i mytbildningen och propagandan från den ryska statsledningen. Från det hållet har det målats upp en bild av hot och övergrepp mot rysktalande i Ukraina som inte har en motsvarighet i verkligheten. Statsministern uttryckte sig oklart men såg sedan, på ett för honom ganska typiskt sätt, till att retirera utan att medge att han gjorde detta.
Det låg i farans riktning att statsministern underminerade utrikespolitiken i just den fråga som för tillfället är mest akut.
Ukraina är inte Georgien, där Bildt klev fel. Om Ukraina har det inte heller varit partipolitiska skillnader av betydelse. Inget tyder på att Sveriges politik här varit dåligt förankrad i regeringen eller riksdagen. I en aktiv strävan att få EU att öppna mer för att få med Ukraina, har Polen och Sverige, men även Litauen, stått i främsta ledet.
Det är ingen småsak där det nu har skorrat, dels med statsministerns ordval i radio, dels med kronprinsessans planerade Sotjiresa. Enligt officiellt meddelande från hovet var den fortfarande planerad efter att krisen hade spetsas till.
Först när skadan var grundligt offentlig, men innan resan hade ägt rum, ingrep regeringen. En kronprinsessa i Sotji under handikapp-OS hade i det läge som uppstått inte varit ett stöd för handikappidrottarna utan en demonstration mot Ukraina, för Putin och mot Sveriges utrikespolitik.
Det var givetvis omöjligt. Men varför har det för andra gången på kort tid klickat i hovets följsamhet gentemot landets utrikespolitik, så att det varit på väg att bli rejäla fadäser?
Så sent som i januari hade kungen tackat nej till norska stortingets firande av 1814 års grundlag, men tänkte sig samtidigt att åka till Putins OS. Det hade sett ytterst illa ut. Efter senkommen samordning med regeringen ändrades beskedet till Oslo.
Regeringen, inte hovet, ska sköta utrikespolitiken. När de kungligas resande har utrikespolitisk betydelse är det ingen privat nöjesverksamhet. Regeringen måste bestämma, och hållas parlamentariskt ansvarig ifall den inte sköter uppgiften.
Kronprinsessan har knappast själv ställt till med Sotjitillbudet. Hon måste ha rätt till en mer handfast ledning från i första hand regeringen och i andra hand hovet, som ska följa det regeringen säger. Där är det något som inte fungerar som det ska. Hur fumligheten fördelas mellan hov och kanslihus är svårt att veta när allt sker informellt. Men det måste rättas till.