En sak har snart sagt alla partiers valstrateger nog varit ense om. Utrikespolitiken vill de inte veta av i valrörelsen.
I vart fall inte den riktiga utrikespolitiken, där faror ska hanteras och där vänner ska hjälpas åt. Lite i kanten kan väl något kanske användas för att misstänkliggöra någon annan. Men utrikespolitik på allvar. Nej hu.
Dessa speluppläggare och taktikmakare och budskapsvrängare är ett ohägn i alla partier, även om en del av dem opererar med mindre hämningar än andra vad gäller sakfrågorna.
Men hur väl samstämda en del av dem än är med trendsättare i riksmedier så är de dåliga lotsar att ha för att navigera i verkligheten. I denna är utrikespolitiken nu på väg att växa till en stor sak. Nästa mandatperiod – och troligen längre än så.
Tiden av godan ro och enkla framsteg i Europa efter murens fall 1989 är sedan några år på väg att ta slut. Världen utanför Europa är minsann inte så trygg den heller.
Men dessutom är Ryssland åter auktoritärt, och åter aggressivt – inte mot alla men tillräckligt mycket, och på sådant sätt, att det behövs genomtänkt förstärkning av vår och andras säkerhet.
Det behövs mer samarbete med pålitliga vänner och en beredskap att låta säkerhet och stabilisering av bräckliga demokratier kosta pengar för oss andra.
Det räcker inte att säga välvilliga ord om EU och dess nytta för freden. Det handlar om att inom EU verka för att medlemsländer inte försvagar demokratin med att göra sig konkursmässiga, eller genom att vara ekonomiskt allierade med östliga oligarker eller med oljedespotier.
Hur en ny regering är sammansatt kan därför få en utrikes- och säkerhetspolitisk betydelse, på ett annat sätt än vi varit vana vid. Däremot är det knappast strecket mellan de fyra allianspartierna och Socialdemokraterna som är den troliga skiljelinjen.
Huvudmönstret har varit att socialdemokrater, liberaler och konservativa hållit ihop om mycket, och inte minst om sådant som är säkerhetsmässigt viktigt men görs under stor sekretess, som underrättelseverksamhet och signalspaning.
För att detta mönster blir kvar talar den breda enigheten i försvarskommittén, som kommer att kräva många beslut som kommer att möta motstånd från politikens ytterkanter.
Om statsministern är från ena eller andra sidan av huvudfåran kan i utrikesfrågorna nog vara mindre avgörande. Men däremot kan en regering med företrädare för terrängen bortom socialdemokratin vara mer än olämplig och ha svårt att hantera säkerhets- och utrikesfrågorna på ett betryggande sätt.
MP ska dock inte utan vidare dömas ut här, men har ett antal frågetecken som behöver rätas ut.
I vart fall, viljan och förmågan till samverkan över blockgränsen och utökad samverkan med andra demokratier behöver klarläggas i valrörelsen. Och där bör inte konflikterna om ekonomiska fördelningsfrågor få överskugga allt annat, även om en del av dem är viktiga.