Det borde kunna avstyras. Regeringen ska sköta utrikespolitiken och se till att kungen inte gör alldeles fel. Men att det stora dubbelfelet begås kan inte uteslutas. Det ligger tvärtom i farans riktning.
Nejsvaret från det svenska hovet på norska stortingets inbjudan blev en nyhet i Oslo – och därmed känt i Sverige – för ett par dagar sedan. Den motivering en av hovets pr-tjänstemän levererade var att kungaparet inte åker på andra länders nationaldagar och liknande. Om OS saknas däremot besked, fast det är välkänt att kungapar och andra kungligheter nästan alltid brukar se till att bli fotograferade med svenska OS-idrottare.
Ofta är det rätt betydelselöst vilka utländska högtidligheter kungahuset deltar i. Som företrädare för landet är kungen och hans familj av mindre betydelse, med främst en symbolisk roll och en pr-funktion.
Men undantag finns. Detta vinter-OS är mer politiskt laddat än de flesta. Sotji har blivit oerhört påkostat av ryska staten. Det officiella Ryssland lägger mycket stor vikt vid evenemanget som prestige- och propagandaaktivitet, som ska förgylla Putins styre och härskarmetoder. Känsligheten för att utländska företrädare kan utebli har visat sig stor. Det är uppenbart att representation på hög officiell nivå blir en politisk markering för Putins styre och mot förhoppningarna om demokratisering och yttrandefrihet.
En lagom avvägd svensk markering är därmed det rätta. OS-besökare med särskilt symbolvärde, som statsminister, talman, kung eller kronprinsessa blir en utrikespolitisk markering åt fel håll.
I Norge är 16-17 maj det här året inget vanligt nationaldagsfirande. 200-årsminnet av grundlagen från Eidsvoll är 200-årsminnet av att Norge frigjordes från det danska enväldet, och blev ett land, visserligen i union med Sverige men med egen konstitutionell ordning och eget parlament. Ett nej, som dessutom motiveras som hovets talesperson gjort, är bland det mer snorkiga och oartiga som går att åstadkomma gentemot stortinget i Oslo.
Det skulle under andra omständigheter kunna sägas att Sverige företräds bättre med enbart utsända från riksdag och regering. Men just den här gången har Norge haft ett historiskt skäl att särskilt bjuda in huset Bernadotte.
Den förste Bernadotte genomdrev, under tiden som av riksdagen vald tronföljare och i realiteten regeringschef, Norges lösgörande från det danska enväldet och etablering som en konstitutionell stat i personalunion med Sverige. Detta var innebörden redan i Kieltraktaten, innan de senare förvecklingarna och det lilla kriget 1814 som i sak inte rubbade den grundlag stortinget satt ihop. Förstår kungaparet inte den historiska betydelsen finns det en regering som både kan ordna historielektion och tala om vad monarken förväntas göra och inte göra.
Detta sista är ändå kärnpunkten. När kungens agerande har utrikespolitisk betydelse är det kungliga resandet ingen privat nöjesplanering. Regeringen, inte hovet, är till för att sköta utrikespolitiken. Sker inte detta bär regeringen det parlamentariska ansvaret för att saker inte sköts som de ska.