Det är ju en befogad fråga hur ett regeringsprogram ska se ut om en koalition bildas i ett läge där inget självklart regeringsalternativ med majoritet blir resultatet av ett valutslag. Sådana lägen är ganska troliga oavsett om de röda och grönröda vänsterpartierna får majoritet i riksdagen eller inte. Både med och utan sådan majoritet kan det bli ett läge där ytterst starka skäl talar för någon form av samverkan över blockgränsen, med eller utan bildande av en regering med både socialdemokratiska och borgerliga ministrar. Det kan i så fall bli en serie av inte så enkla förhandlingar, som kräver kompromisser som kan vara svåra men ofrånkomliga.
Exemplet med tårtan, som nu åker runt i en alliansmärkt reklamfilm, där S-tårtan efter valet ersätts av en ketchupkladdig samling bitar, där en del fått helt andra ingredienser, är alltså inget som är unikt enbart för kombinationen S-V-MP. Parlamentarism kräver ofta vilja och förmåga att söka samverkan och bygga majoriteter, som bara delvis kan stämma med ett visst partis budskap före ett val.
Det är sedan utan tvekan riktigt att en regering med S, MP och/eller V, och kanske FI, skulle ha inbyggda svårigheter och konflikter som inte skulle kunna bli lättlösta utan leda till en upprepning av delningen av regeringen Fälldin 1978.
Det som förenklingen i alliansens tårtfilm döljer är dock inte bara att även allianspartier kan behöva förhandla om tårtbitars innehåll, och det med S eller MP. S-tårtans yttre, som är lite blekt men hyfsat smakligt, motsvaras nämligen inte av ingredienser i det inre, och inte heller av ett sätt att betala det som garneringen förefaller utlova.
Det här kommer sig av taktiken som S sedan 2006 inte kunnat släppa, i sin längtan åter till kanslihuset. Man är följsam mot olika intresseorganisationer och missnöjeskampanjer och får kortsiktig partinytta av att förväntningar byggs upp om expanderande välfärdsutgifter och utvidgningar i offentlig sektor. Det som syns i partimotioners tabeller är mycket mindre, och man vill absolut inte före valet vidröra det slags skattehöjningar som kan reta farliga intressegrupper. En ny regering kan sedan väntas möta stora utgiftsförväntningar – men också att en del av det den gör lyfter kostnaderna i de sociala systemen och snarast håller tillbaka andelen av befolkningen som har jobb.
Åtföljande budgetsituation kan då betyda att utrymmet för resurser till vård och annan offentlig verksamhet blir urätet. När skattehöjningar därför framtvingas, utöver de som ändå är att vänta, kommer livliga rödgröna krafter att i första hand vilja ha sådana som slår mot arbete och företag – och därmed förvärrar en negativ spiral.
Inte bara V och MP, utan också LO:s radikala kanslitjänstemän, har i åratal försökt dra S-politiken åt det hållet. Hur partiledningen ska hantera detta har den hittills dolt bakom hårda ord mot regeringen och olika utgiftsförslag som låtit större än vad det finstilta angett.
Detta som kan hända efter valet går inte att beskriva med ett tårtdiagram. Det är en dynamik som kan ta många vägar och sluta illa. Det här behöver diskuteras även före valet, hur mycket olika partiers reklamfilmstaktiker än tycker att det är oroande.