Efter Supertisdagen tycks det ofrånkomligt – i höstens amerikanska presidentval ställs demokraternas tippade kandidat Hillary Clinton mot det republikanska etablissemangets värsta mardröm Donald Trump. Hur kunde det bli så?
Från svenskt perspektiv verkar det orimligt att denne vildsinte slugger med svepande formuleringar, rasistiska förlöpningar och en svårartad översittarattityd skulle kunna locka massor till valurnorna. Å andra sidan var det inte så väldigt länge sedan en viss greve Wachtmeister härhemma lockade väljare med en snarlik retorik.
Fenomenet Trump kan av allt att döma förklaras med att han lockar människor som aldrig förut funnit det mödan värt att registrera sig inför primärvalen. Och det är en stor del av befolkningen. Förra gången, år 2012, deltog bara tolv procent av amerikanerna i primärvalen.
Enligt aktuella bedömningar finns det i år en Trump-effekt som kan leda till tidernas högsta primärvalsdeltagande. Frågan är om effekten bär ända fram till presidentvalet där deltagandet brukar ligga strax över 50 procent.
Till vardags leder Donald Trump ett multinationellt finans- och fastighetsimperium med säte i hans eget jätteslott, den skinande skyskrapan Trump Tower på Fifth Avenue i New York. Ändå ser hans anhängare honom som motvikten till etablissemanget, obesmittad av Washington och allt som politiken där står för.
I USA finns en nedärvd misstänksamhet mot allt som staten representerar. Det har stått i vägen för allt från skapande av offentliga register för röstlängder till generella välfärdssystem.
Republikanerna har under Barack Obamas presidentskap spelat på de här stämningarna. De har utgått från högerns traditionella motvilja mot den federala regeringen, eller mot en abstrakt föreställning om den. De har levt högt på det vita USA:s historiskt rotade och komplicerade relation till etniska minoriteter, som ofta yttrar sig i ren rasism. De har exploaterat rädsla för terror, misstänksamhet mot muslimer och mot utlandet i form av allt från Förenta Nationerna till mexikanska migranter.
Nu skördar republikanerna vad de har sått. I Donald Trump har det vita, bigotta USA fått den ledare det förtjänar.
Men bland orsakerna till Trumps framgång finns även grundläggande problem i den amerikanska politikens funktionssätt. Under Obamas presidentår har maktstriden mellan honom och kongressen stundtals lett till politisk handlingsförlamning. Som när det plötsligt inte fanns pengar till att ge statstjänstemän deras månadslön för att republikanerna vägrade godkänna budgeten. Ett sådant ovärdigt spel slår tillbaka mot hela den etablerade politiken.
Trump gör sig till folkets man mot det inkompetenta och korrupta etablissemanget, levererar enkla lösningar som att narkotikahandel och våldtäkter kan stoppas genom en mur mot Mexiko eller att terrorism hålls borta genom att alla muslimer ska vägras inresa. De här två förslagen stämmer i sympatisörernas ögon dessutom med en annan tradition i USA – den isolationistiska.
Det sista kan vara svårt att förstå från vårt omvärldsperspektiv. Här har ju USA-imperialism varit ett ofta använt begrepp, motsatsen till isolationism. Men i verkligheten ser amerikaner i gemen ett inåtvänt sysslande med interna frågor som idealet. Yttre hot har motiverat varje större militär amerikansk inblandning. Exempelvis var det först efter ett japanskt anfall mot flottbasen Pearl Harbor som amerikanerna gick in i Andra världskriget och Irakkriget sågs som en sorts förlängning av svaret på terrordåden 11 september 2001.
Ett val av Donald Trump skulle betraktas med stor oro bland USA:s vänner i omvärlden men det är ingenting som hans presumtiva väljare kommer att ägna en tanke.