Andra inslag, som folkdräkten, är produkter av nationalromantiken runt förra sekelskiftet, då många ville finna en sorts ursprunglig svenskhet och sökte det gärna i naturen och landsbygden.
Utställarna spetsar till det. Vid den röda stugan på väggbonaden vajar en romsk flagga och i landskapssiluetten syns en moské. Möjliga framtida motiv i ett Sverige som ständigt förändras.
En av texterna lyder: ”Vårt gemensamma kulturarv handlar om identitet och förståelse av vilka vi är. Hur vi blivit de vi är. […] Att det inte finns någon sann eller äkta kulturhistoria, någon som är rätt eller fel. Att det inte går att tänka i termer av vårt och deras kulturarv utan att allt hänger samman och flätas i varandra.”
Det öppnar för en intressant diskussion, vilket nog också är syftet. Begrepp som kultur, identitet och svenskhet kan och bör problematiseras. Det vidgar synfältet och ökar toleransen.
Men inte alla uppskattar en sådan diskussion. Bara själva problematiseringen av svenskhetsbegreppet aktiverar försvarsreflexer hos vissa. Therese Borg, en av Eskilstunas ledande sverigedemokrater, uttalar sig kritiskt om utställningen – innan hon har sett den. På sin blogg berättar Borg att hon ”fick en minst sagt olustig känsla” när blev varse om utställningen. I lördagens tidning säger hon att man inte ska ”nedvärdera de svenskar som byggt den svenska kulturen”. Enligt Borg bör de i stället ”ges cred”. Och så påminner hon om att Sverigedemokraterna vill värna det svenska kulturarvet.
Det är inte helt klart vad som menas med att bygga den svenska kulturen och varför någon ska ha ett erkännande för detta. Men Borgs reaktion är inte oväntad. Tanken att kultur är något föränderligt och flytande är främmande för Sverigedemokraterna, som resonerar i termer av skarpa gränser mellan kulturer, ”vårt” respektive det främmande.
SD:s principprogram formulerar det politiska målet att ”skydda mångfalden av kulturer […] i nationalstatens form så långt det är möjligt” vilket betyder att den svenska staten skyddar den så kallade svenska kulturen. Definitionen av detta skyddsvärda svenska framgår i partiets kulturpolitik där SD kräver extra anslag till hembygdsföreningar, folkdanslag, spelmanslag och äldre kyrkobyggnader.
Utställningssamordnaren Ann Hellman träffar alltså mitt i prick när hon säger att Sverigedemokraterna vill berätta den nationalromantiska historien om Sverige, när svensk kultur och kulturhistoria är så mycket mer.