Fredrik Reinfeldt är redan smått historisk. Under hans partiledarskap har Moderaterna fördubblat sina röster i riksdagsval. Hans regering har blivit omvald, med ett större väljarstöd 2010 än 2006. Vid valet 2014 kommer han att vara den icke-socialdemokratiska statsminister som har haft ämbetet under den längsta sammanhängande perioden. Och för första gången i det demokratiska Sveriges historia kan Moderaterna bli landets största parti.
Men Fredrik Reinfeldt har ändå mycket att vara bekymrad över. Regeringen har hittills levt högt på bekämpning av den ekonomiska krisen och på krisen inom Socialdemokraterna. För framgången i valet 2010 har Alliansen mycket att tacka en rödgrön koalition med Vänsterpartiet som stötte bort mittenväljare från S och MP.
På alla dessa punkter sker förändringar. Den ekonomiska inbromsning som Sverige upplever nu är inte tillnärmelsevis lika kraftig som för tre år sedan. Socialdemokraternas mest akuta kris är över och en valkoalition mellan S, V och MP inför valet 2014 är högst osannolik.
Och även när S krisade som värst kunde inte Alliansen koppla greppet om opinionen. Blockbytarna var få. När så Socialdemokraterna bytte partiledare förändrades opinionsläget snabbt till närmast dött lopp mellan de gamla blocken.
En hög arbetslöshet har bitit sig fast. Även före den senaste konjunkturdippen var sysselsättningen svagare än före krisen 2008. Skolresultaten är fortsatt problematiska och ju längre tid passerar desto svårare blir det för regeringen att lägga ansvaret på de tidigare S-regeringarna. De frågor som var Alliansens starkaste 2006 – jobb och skola – kan 2014 bli riktigt problematiska för den.
Därtill är Alliansens reformlista så gott som avbockad, det myllrar knappast av nya goda idéer och det parlamentariska läget har vingklippt regeringen. Dessutom finns det spänningar inom regeringskoalitionen där framför allt Kristdemokraterna och Centerpartiet har svårt att formulera sin roll i politiken, vilket leder till ogenomtänkta förslag, jakt på tillfälliga opinioner och splittring av regeringens politik.
Flera av dessa problem framträdde tydligt under Fredrik Reinfeldts intervju i Sveriges Televisions Agenda i går. Inte vid något tillfälle kunde statsministern gå på offensiven. Varför har så få arbetslösa a-kassa? Varför är så många unga arbetslösa? Frågorna hänger ihop och Reinfeldt har inga effektiva svar på temat arbetslinje – eftersom arbetslösheten är stigande, särskilt bland unga.
När så regeringen får kritik för att kasta bort pengar på åtgärder som momssänkning för restauranger måste Reinfeldt slå knut på sig själv för att förklara reformens jobbskapande effekt.
Den sänkta restaurangmomsen går emot allt vad Moderaterna ser som rätt och riktigt i skattepolitiken men fick bli en eftergift till Centern. Statsministern lär dock inte övertyga någon annan om det han i grunden inte tror på själv.
Det gick ändå bra ett tag, tack vare Håkan Juholts ofokuserade oppositionsarbete. Men nu börjar Socialdemokraterna hitta de här svaga punkterna i regeringens politik i ett växelspel med medier som har skiftat fokus bort från S-krisen. En tuff tid väntar regeringen.