Utannonserade reformer kan få vänta. Det femte jobbskatteavdraget hänger löst. Sådan försiktighet kommer visserligen att mötas av förståelse även av alliansväljare. Men från ekonomisk utgångspunkt är finansministerns resonemang inte helt begripligt.
Argumenten för jobbskatteavdraget har i huvudsak varit tre: Ökning av skillnaden mellan bidrag vid arbetslöshet och nettolön, neråtpress av bruttolönen (som regeringen inte talat så högt om) samt stimulans av hushållens konsumtion, vilket var särskilt viktigt i krisen.
Sedan i våras har ingenting hänt som försvagar de två första argumenten medan styrkan i det sista snarare har ökat.
Konjunkturinstitutet har förordat en fortsatt expansiv finanspolitik 2012-2014 för att pressa tillbaka arbetslösheten. Finanspolitiska rådet, vars uppgift är att granska regeringens ekonomiska politik, har i sin tur manat till försiktighet med stimulansåtgärderna:
”Enligt vår mening finns det […] en risk för att reformer av den storleksordning som regeringen anger i vårpropositionen kan bidra till att konjunkturuppgången blir alltför stark”, skrev rådet i sin senaste rapport. Denna risk för överhettning torde minska nu, i och med att prognoserna för världsekonomin sänkts.
Räntorna är nu också högre än vad de var under krisen. Ur stimulanssynpunkt är det därför nog så motiverat att sänka skatter nu, eller åtminstone inte mindre motiverat än vad det var i våras.
Har Sverige då inte råd med detta jobbskatteavdrag? Titta bakåt. Om regeringen ansåg sig ha utrymme på 23 miljarder till steg tre och fyra 2009 och 2010 borde den ha 12 miljarder till steg fem 2012.
Landets statsskuld utgjorde förra året 35 procent av BNP. Så låg har den inte varit sedan 1978. Sverige kom ut ur förra krisen med starka statsfinanser som håller även framöver.
Det går att lyssna på Finanspolitiska rådets synpunkt att de jobbskapande effekterna blir svagare med varje ytterligare steg i jobbskatteavdraget. Man kan också fråga sig om det inte finns mer angelägna reformer än denna. Men det är inte vad Anders Borg säger. Han hänvisar till en svagare ekonomi. Det håller inte riktigt.
Om man ska se någon logik i finansministerns tvekan över jobbskatteavdraget handlar det inte om ekonomi utan om politik. Regeringen ser framför sig en svår höst där hela oppositionen står i begrepp att fälla det femte skattesteget. En befarad ny ekonomisk kris kan då vara ett sätt att backa från reformen utan att förlora ansiktet, för att sedan lättare kunna sy ihop kompromisser med delar av oppositionen i andra frågor.