Frågan om vad Kristdemokraterna är för något förblir dock öppen. Och Göran Hägglunds problem är långt ifrån över.
Den sittande partiledarens omval på KD:s extra riksting i Västerås ger inte hela bilden av Odellfalangens nederlag. Barn- och äldreminister Maria Larsson fick behålla posten som förste vice ordförande i partiet i en hård kamp mot Odellsanhängaren Ebba Busch, kommunalråd i Uppsala.
Bengt Germundsson, kommunalråd i Markaryd och Odells kandidat till posten som andre vice ordförande, har samtidigt tvingats ut ur partistyrelsen.
Odell själv har fått lämna andre vice-posten och riskerar även att få avgå som partiets gruppledare i riksdagen. Hägglundfalangen i riksdagsgruppen har offentliggjort sådana planer.
De två sidorna gick in i striden med höga insatser. Det har uttalats många hårda ord och tagits en del fula grepp. Sådant får konsekvenser när kampen är avgjord. Den segrande sidan måste samtidigt gå varsamt fram. För det talar det betydande stödet för de upproriska. Göran Hägglund vann omröstningen med siffrorna 198-88 och Maria Larsson med 155-122.
Partiledningen kan klara den balansgången genom att plocka bort upprorsledarna från centrala poster i partiet men i sak gå den kritiska opinionen till mötes.
Det senare kan göras på olika sätt. Ett är ett förstärka Kristdemokraternas sämre sidor, de som företräds av Mats Odell och hans allierade. Dit hör skattepopulism där skatter ska sänkas för vissa grupper – pensionärer, bilägare, husägare, gåvogivare – utan hänsyn till effektiviteten i ekonomin. Dit hör skepsis till Europasamarbetet. Dit hör oförsonlig konservatism i värdefrågor, exempelvis i familjepolitiken.
Den vägen att blidka de interna kritikerna skulle leda partiledningen in i en återvändsgränd med tilltagande spänningar i regeringen och förlorade borgerliga taktikröster som KD är så beroende av.
Samtidigt har kritikerna rätt i att partiets budskap har varit ofokuserat, med hugskott som ”Verklighetens folk” och valrörelsetemat ”Ett medmänskligare Sverige” – laddade budskap som saknat slutmål i form av konkret sakpolitik. Förankringen i partiorganisationen har uppenbarligen också varierat.
Men partiet har byggstenar för en tydligare politik som även liberaler kan applådera. I sitt inledningstal i fredags talade Göran Hägglund om Kristdemokraterna som Alliansens sociala röst. Här har partiet en uppgift att fylla. Kristdemokraterna har stått i vägen för en försvagning av den socialt ansvarstagande alkoholpolitiken. Göran Hägglund har också varit framgångsrik i sin roll som socialminister, med en rad reformer – vårdvalet, kömiljarden, apotekens avreglering – som har gjort människors valfrihet större och vården mer tillgänglig. Varför är Kristdemokraterna så dåliga på att lyfta fram detta?