Finansminister Magdalena Andersson (S) har ett standardsvar på kritiken om svikna vallöften i skattepolitiken, så också under gårdagens ekonomiska debatt i riksdagen: S-MP-regeringen tvingas föreslå skattehöjningar – som mörkades i valrörelsen – för att man ärvde budgetunderskott från alliansregeringen.
Det håller inte. För det första var budgetsaldot känt även vid den tidpunkt då Socialdemokraterna avvisade sänkt rotavdrag och höjd bensinskatt. Att båda skattehöjningarna är fullt rimliga i sak förtar inte kraften i löftesbrottet.
För det andra har finansministerns parti nickat bifall till underskottet under sina år i opposition. Saldot i Socialdemokraternas skuggbudgetar låg i stort på samma nivå som alliansregeringens. För det tredje är Magdalena Anderssons intresse för ett stärkande av statens finanser högst relativt. Hennes tal om "tomma lador" går dåligt ihop med hennes avsikt att avskaffa överskottsmålet.
Finansministern tycks plocka upp argument som passar för stunden, utan hänsyn till vad Socialdemokraterna gjort tidigare och planerar framåt i tiden.
Och det är svårt att finna någon övergripande idé i den ekonomiska vårproposition som Magdalena Andersson presenterade i går. Det gäller såväl de enskilda budgetposterna som den allmänna inriktningen på politiken. De medel som staten tar in i skattehöjningar pytsas ut brett och tunt – lite till järnvägen, lite till skolan, lite till traineejobb, lite till bidrag till hushållen, lite i sänkt skatt till pensionärer.
Det heter att arbetslösheten ska minska. Men regeringen fäster lite vikt vid att Sverige redan har EU:s högsta sysselsättningsgrad bland befolkningen. Det vore att ge ett gott betyg till alliansregeringen. I stället fokuserar regeringen arbetslöshetssiffran där målet är EU:s lägsta år 2020. I den grenen ska Sverige alltså konkurrera med länder som har låg pensionsålder och förhållandevis hög andel hemmafruar.
Flera bedömare, däribland LO, tror inte att regeringen klarar det målet. Samma utfall visar regeringens egen prognos. Men det finns många sätt att fuska ner arbetslösheten genom att flytta arbetslösa till andra staplar i statistiken, som sjukskrivna och förtidspensionerade. Det var bland annat minskningen i de grupperna som höjde sysselsättningen under alliansåren, men gav också en högre arbetslöshetssiffra än vad som hade varit fallet annars. Den rödgröna regeringen tar nu bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen och höjer förtidspensionen. Det är också ett sätt att bekämpa arbetslösheten.
Alliansregeringen hade, framför allt under sin första mandatperiod, en tydlig idé för politiken. Utanförskapet, människor som kan och vill men inte arbetar, pekades ut som det främsta problemet. Arbetslinjen skulle vägleda all politik. Jobbskatteavdraget var ett av de viktigaste verktygen.
Vad är den rödgröna regeringens motsvarighet i form av problemanalys-inriktning-verktyg? Den ekonomiska vårpropositionen var ett tillfälle att ge svar på den frågan. Så har det inte blivit.