I Sverige är det ena diket störst fara just nu. De politiska konflikterna har överdrivits och tillspetsats. För många har gett sig ut åt kanterna. Det är en högst reell risk att de enda fungerande parlamentariska majoriteter som går att få ihop kan bli sådana där problem förvärras och kriser fördjupas.
I Tyskland ställs däremot frågan om en bred regering nu kommer att bildas genom att man enats om att göra lite framåt och för mycket bakåt.
När de enda oppositionspartierna i själva förbundsdagen är gröna och yttervänster blir ju en ofrånkomlig fråga om inte konstruktiv, demokratisk opposition kan bli smal och otillräcklig. I ett breddat samarbete, om det ska vara meningsfullt mer än ofrånkomligt, bör man samla sig till att lösa några riktigt stora frågor, eller till att hantera någon kris av internationell art.
Den nya tyska regeringen, av konservativa och socialdemokrater, kan väl inte undgå det senare. Den kan av omständigheternas tryck också bli mer aktiv och nyskapande än vad koalitionsavtalets ordmassor säger. Men huvudintrycket är att enighet uppnåtts genom konservatism i den mindre ideologiska meningen, att olika intressegrupper och organisationer fått igenom några steg tillbaka, så att riktningen åter blir mer subventioner och regleringar.
Det Tyskland än så länge slipper är rabiata, försåtligt fördomsfulla missnöjespartier som har en värdegrund på yttre högerkanten men också plagierar den oansvariga vänsterns ekonomiska missnöjespolitik. Ett politiskt klinmat av det slaget kan göra väldig skada om inte väljare och andra partier uppträder med ansvar.
President John F Kennedy hade tänkt tala om sådant i det tal han inte höll i Dallas, därför att han mördades där för 50 år sedan. Enligt manus skulle han ha sagt att det visserligen är ofrånkomligt att ett visst slags negativ inställning till samhället och politiken brukar förekomma. Men det blir riskabelt om demokratins möjligheter att fungera blockeras av rörelser som opponerar intensivt utan att kunna erbjuda alternativ, som ser allt som görs i svart och som vill påverka men inte visar något ansvar inför vad konsekvenserna skulle bli.
Detta var då främst riktat mot den tidens hätska yttre höger i USA , som hade många likheter med en del av det som präglar dagens europeiska ytterhöger Men det var ju också, sett i dagens ljus, träffande som beskrivning av en del av de mest ilskna men minst nyttiga aktörerna i svensk politik i dag.
Det finns både en rabiat ytterhöger och en inarbetad missnöjesreflex på andra kanten, liksom i en del intresseorganisationer. Det senaste utslaget av förbittrat näthat, som denna gång riktas mot den nyvalda ärkebiskopen, är ett tidstypiskt prov på det politiska klimatet. Ett annat kan väntas i veckan, när det kan bli intensiva försök att utmåla dåliga kunskapsresultat hos elever som nästan helt gått i den gamla skolan som om de skulle vara ett misslyckande för skolreformer som nyligen beslutats och knappt hunnit börja verka.
Sverige skulle behöva mer sans, mindre hets och mer förmåga till konstruktivt samarbete över blockgränsen. Men det finns som sagt två diken, inte ett.
För långt driven konfliktanda kan blockera det som behöver göras och ge inflytande till extremister.
En samverkan, med eller utan koalitioner, behöver å andra sidan – som vid pensionsreformen – bygga på en dagordning där liberaler, socialdemokrater och konservativa inte blundar för att de faktiskt har en hel del som är gemensamma intressen.