Minnet kan vara kort ibland. Särskilt kort efter genomlidna finanskriser. Det kan i så fall vara farligt. Nya bubblor kan blåsas upp, sluta i kris och följas av lågkonjunktur och arbetslöshet.
Sverige lärde mycket av 90-talets bankkris, som vållades av 80-talets kreditbubbla. Läxorna fanns dessbättre kvar i minne på tillräckligt många håll för att Sverige skulle ta sig igenom den internationella finanskrisen efter 2008 med långt mindre skador än många andra länder.
Men det har tagit emot att se vad en alltför oförsiktig långivning till bostäder kan leda till. Det har suttit långt inne att få en regel på plats om att det faktiskt ska amorteras på bostadslån. Efter samtal mellan en rad riksdagspartier, som blev mycket eniga, finns nu förslag om ett tillägg i lagen om bankverksamhet. Remisstiden går ut i dag. Men nya ifrågasättanden kommer som brev på posten. Domstolar tvistar om det grundlagsenliga i att Finansinspektionen ges befogenhet att hantera en amorteringsregel mot bankerna.
Oron för en riskabel utveckling på kreditmarknaden har varit befogad i flera år. Men långivningen har fortsatt att expandera. Det har varit en stor rädsla att stöta sig med dem som på olika sätt är särskilt känsliga för vad som händer med bostadslån och priser.
Det mer allvarliga är i och för sig inte att det dröjt med en regel om amorteringar – flera banker har frivilligt börjat röra sig i den riktningen. Men rädslan att stöta sig med fastighetsintressen av alla slag har också förlamat delar av skattepolitiken. Det är svårt att få igång diskussioner om en skattereform som stärker motiven att arbeta och bromsar incitamenten till riskabelt stor skuldsättning.
Den juridiska tvisten om amorteringskravets grundlagsenlighet handlar dock ytterst om hur man kan hindra att bankväsendet driver fram bubblor som kan allvarligt skada samhällsekonomin. En kammarrätt som med ett remissvar fick stopp på ett tidigare förslag påstår nu att även det nya lagförslaget kan strida mot Regeringsformen, i det att finansinspektion och regering får ta beslut om hur sträng regeln ska vara.
Mycket talar för att den kammarrätten helt enkelt har fel, och att juristerna i kanslihuset som gett råd inför partiöverläggningarna, har rätt. Delegation till tillsynsmyndighet är tillåten enligt Regeringsformen vid offentlig reglering och tillsyn av banker och andra företag. Att privatpersoners lånevillkor påverkas av att bankerna lyder regelverket betyder inte att det är en civilrättslig reglering – där ju en huvudprincip i grundlagen säger att det som krävs ska anges i av riksdagen beslutad lag.
En tvist om en sådan sak behöver nu avgöras så att skåpet tydligt står på rätt ställe. Regering, lagråd och sedan riksdag behöver ta detta på allvar och klargöra saken tydligt, på ena eller andra sättet.
För vad händer om inte Finansinspektionen får hålla bankerna inom det ansvarsfullas gränser med amorteringskraven, utan riksdagsbeslut punkt för punkt? Det skulle öppna för att göra tillsynen av kreditmarknaden svag och utsatt för juridisk underminering även i andra, ännu viktigare delar. Det finns säkert företag och gruppintressen som kortsiktigt sett skulle trivas utmärkt med det.
Men en viktig lärdom från svenska och internationella ekonomiska kriser är att en svag finansiell tillsyn kan vara kortsiktigt angenäm för somliga, men en stor riskfaktor för många andra människor – som själva kanske inte ens har några lån, men som får betala priset för samhällsekonomiska dikeskörningar.