Det gäller villakvarteret intill kombiterminalen. Enligt en kommunal översiktsplan ska området med ungefär 30 hus göras om till industritomter. Redan i januari flaggade kommunen för att husägarna skulle få sina hus inlösta och förhandlingarna påbörjades.
När en del av de boende protesterade beslöt kommunen att skjuta upp inlösningarna tills det formella beslutet om översiktsplanen har fattats av fullmäktige, vilket ska ske i slutet på året. Biträdande kommunchef Jan Rundgren sa till SVT Östnytt förra veckan att man inte ska föregripa den demokratiska processen. Det låter ju fint men lämnar de boende i ett slags vakuum.
I tisdags berättade Lars-Erik Lundgren för Östnytt hur han tvingats avbryta ett nytt husköp eftersom kommunen tills vidare dragit sig ur förhandlingarna om storleken på inlösen för huset i Folkesta. Och eftersom kommunens planer för området är kända, finns det förstås ingen mäklare som vill åta sig att försöka sälja huset. Lars-Erik Lundgren, som hade tänkt köpa hus i Malmköpingstrakten med sin nya livskamrat, får vackert vänta ut ”den demokratiska processen”.
Det är oundvikligt att boende ibland måste flytta när det byggs nytt – vägar, järnvägar eller industrier. Det är alltid en avvägning mellan besväret och de samhälleliga vinsterna.
När samhällsintresset vinner är det statens eller kommunens uppgift att så långt som möjligt underlätta för dem som förväntas göra plats för de allmänna nyttigheterna. Så har inte skett i Folkesta, trots att planerna för utbyggnad knappast lanserats över en natt.
Problemet är inte att kommunen har påbörjat förhandlingar om inlösen av hus som inte längre går att sälja, utan att den helt plötsligt upphört med det. Lars-Erik Lundgren var på vippen att köpa ett nytt hus när kommunen bestämde att planerna på inlösen skulle läggas på is. Lundgren kunde, med lite större otur, helt plötsligt ha stått som ägare till två hus. Något han inte anser sig ha råd med.
Så ska inte människor behandlas.