Ändå kommer hon inte att duga för dem som har en exklusiv, för att inte säga sekteristisk, syn på vad som får räknas som feministiskt.
Där hjälper det nog inte att den lutheranska, naturvetenskapligt kunniga teologiprofessorn – som invandrade till Sverige som 22-åring – av mycket att döma är det skarpaste intellektuella ljuset på ärkebiskopsstolen under åtskilliga årtionden. Det kommer på sina håll ändå att vara som när Sverige fick en kvinnlig finansminister, Anne Wibble.
Eller en kvinnlig LO-ordförande, Wanja Lundby-Wedin. Eller en kvinnlig chef för Banken SEB, Annika Falkengren. Ingen av dessa kan duga om feminism vrids så att den ska ställa de flesta feministiskt och jämställt tänkande människor utanför.
Det handlar då inte om att framstegen med kvinnor i ledande positioner ju inte är hela bilden. På andra områden har jämställdheten mellan könen luckor, eller så är skillnaderna i livsvillkor ännu sådana att det är långt kvar. Som i mycket annat, från miljö till ekonomi och till mänskliga rättigheter, är det viktigt att ta vara på det som är framsteg, men att också se den större bilden, där brister kvarstår eller allvarliga hotbilder tornar upp sig.
Nej, det är något annat som gör att så många kvinnor som själva är levande bevis för feministiska och andra framsteg ändå inte kommer att duga på sina håll. De går inte att klämma in i de snäva ramar som sätts när den enda renläriga feminismen ska tillhöra vissa grupperingar i socialismens vänsterkant.
I likhet med de flesta andra som är starkt engagerade för jämställdhet kan de inte väntas underordna sig de renläriga ordlistor och språkregler som ska hålla andra utanför. Och inte heller den vårdslöshet och likgiltighet för välfärdens och jämställdhetens ekonomiska förutsättningar som inte minst syns i Gudrun Schymans andra försök som vänstersocialistisk partiledare, i Feministiskt initiativ (FI).
En del annan sekterism i FI:s valplattform i helgen kan förmodligen inte göra nämnvärd skada utom för FI självt. Plattformen har också punkter som är vare sig sekteristiska eller omöjliga.
Men det mycket Schymanska sättet att umgås med ekonomi kan verkligen göra väldig skada för feminismen ifall denna skulle komma att förknippas just med partiet FI.
En av de värre och mer riskabla fördomarna eller villfarelserna är att det skulle vara kvinnligt, eller ligga i kvinnors intresse, att bortse från hur välfärd kommer ur arbete, och att tro att utgifter för goda ändamål kan ökas och ökas medan näringsliv och skattebaser undergrävs.
Dessa fördomar underblåser Schyman, med sin illusionspolitik om att ta bort en stor del av arbetstiden, utan att sänka månadslönerna, och att med minskad produktion och stor inflation tro sig få pengar till en mängd utgiftslöften i offentlig sektor och socialförsäkringar, från gratis lokaltrafik till kvaddat pensionssystem – något som även det skulle bidra till att rycka undan välfärdens grund i produktionen. Enstaka finansieringsförslag i stil med klimatskatt på kött är som droppar i den stora FI-konkursens ocean.
Det som gjort att jämställdheten och kvinnors ställning kunnat förbättras mer i Sverige än i en del andra länder är inte minst arbetslinjen, både före och efter 2006. Detta som FI bara har förakt för, och ser som en påtvingad disciplinering, är roten till det som uppnåtts av framgång. Både kvinnor och män deltar i att anstränga sig för att arbeta ihop till välfärden.
Annars skulle den inte kunna finnas.