Chefen för IEA – det internationella samarbetsorganet i energifrågor – Maria van der Hoeven kom inför FN:s 17:e klimatkonferens i Durban med den uppmaningen. Efter Durbanmötet har hon ännu mera rätt än hon hade tidigare. Det blev en mycket mager resolution.
Om ett par år samlas man igen, till en 18:e klimatkonferens, och då bland oljekällorna vid Persiska Viken.
Maria van der Hoevens uppmaning är därmed än mer viktig. Man måste bli mer konkret, mer resultatinriktad. Länder som väger tungt ekonomiskt och miljömässigt bör åstadkomma resultat utan att släpa på hela dödvikten av oljestater och andra som trivs bäst med att häcka på resultatlösa konferenser.
Handlingskraftig politik för att skydda klimatet kan inte vänta på ett avtal som är allomfattande, framkrystat under FN-procedur och fullt av kryphål. Metoden att försöka samla alla jordens länder kring ett stort paket av miljöåtaganden och biståndslöften är improduktiv. Den är ett säkert sätt att aktivera många av FN-systemets sämsta egenskaper.
Massor kan och bör göras utan att någon behöver vänta på internationella avtal. Viktigast är nog att hundratusentals tekniker och vetenskapsmän och affärsmän spridda över jorden nu är klara över vad som står på spel och funderar på ny teknik och nya affärsidéer som i stort och i smått kan minska klimathotet.
Mängder av sådana klimatåtgärder som ändå behöver politiska beslut för att komma igång är direkt lönsamma för de länder det gäller. Eller så kan de minska ekonomisk eller säkerhetspolitisk sårbarhet, så att de är värda att betala för.
På områden där det verkligen behövs gemensamma internationella tag måste man hitta ett nytt arbetssätt. De länder som betyder mest bör enas om gemensamma åtgärdsprogram och satsningar, i olika grupper som har liknande geografiska villkor eller gemensamma relevanta frågor att ta itu med.
De som kan vinna mest på solenergi kan nå resultat där. Boskapsländer kan arbeta med lantbrukets metanutsläpp, skogsländer av olika slag med att få skogarnas biomassa att öka och inte krympa.
Vi som bor i norra barrskogsbältet kan tillsammans göra handlingsplaner för att med bättre skogsvård och planteringar öka kolupptaget i ett aktivt skogsbruk. Utan att skriva globala procentavtal kan viktiga länder enas om att alla ha koldioxidskatter eller utsläppshandel som sätter pris på utsläppen.
Detta kräver en utrikespolitik som söker bättre vägar än det sterila taktikspelet mellan grupperingar i FN. För att exemplifiera med Sverige: Det räcker inte att skicka Lena Ek på konferenser. Det är Carl Bildt eller dennes efterträdare som behöver programmera om den stora utrikespolitiken, till samverkan i fler och delvis nya frågor, och med nya grupper av länder.