I går höll Stefan Löfven sitt sommartal. Det var efter en sommar som i utlandet präglats av terrordåd och flyktingkatastrofer, i Sverige uppgörelser mellan kriminella och flera uppmärksammade mord, attentat mot tiggare och nu senast mot asylboenden, och så en intensiv debatt om invandring, där flera viktiga opinionsbildare tagit betydande kliv åt höger.
Statsministern hade en svår uppgift, som behövde förhålla sig till allt detta och samtidigt inte tappa bort sig själv. Han behövde lugna, säga vissa saker som människor ville höra, men även vara tydlig med sina värderingar.
Det blev halvdant.
Först det positiva. Löfven gjorde klart att Sverige har ett ansvar för att hjälpa människor på flykt och kommer att fortsätta att ta det, i samma utsträckning som tidigare, men att andra EU-länder måste göra mer.
När han talade om brottsligheten nöjde han sig inte med att dra i de vanliga politiska spakarna, lova straffskärpningar för vissa brott. Löfven pekade även på medborgarnas ansvar att inte göda kriminaliteten genom att köpa svartsprit, smuggelgods eller "röka en joint med polarna". Sådant kommer lätt bort i en offentlig diskussion som fokuserar politikens och myndigheternas ansvar.
Därtill påminde statsministern att tryggheten har ökat i samhället och att brotten mot person har minskat under den senaste tioårsperioden. Det måste sägas.
Men i två viktiga frågor var Löfvens besked inte bra. I en genomgång av åtgärder mot IS lovade statsministern att kriminalisera resor för att delta i träning med terrorgrupper. Det låter bra. Men, som Aron Lund påpekade i sin gästkrönika här på ledarsidan 25 juni, det är svårt att skriva en bra lista på organisationer som det ska vara förbjudet att ansluta sig till. Att IS är mördare kan alla enas om. Men hur ska det bli med kurdiska YPG som strider mot IS och får västligt stöd för det, men är också en frontorganisation för terrorstämplade PKK.
Den tilltänkta lagen utreds för närvarande och betänkandet kan gå i vilken riktning som helst, med risk att ge Stefan Löfven huvudvärk. Och det blir mer besvärande ju större förväntningar på lagen som statsministern och hans statsråd bygger upp.
Sedan var det EU-migranterna och tiggeriet. Hela nyckelavsnittet förtjänar att citeras. Så här sa statsministern:
"Jag anser att det enda rimliga målet för Sverige är ett samhälle där absolut ingen tigger på våra gator. Vi kan inte ha något annat mål. Det kräver kraftfullt agerande här och nu. För det första: Upprätthåll lag och ordning. Vi tillåter inte olovliga bosättningar på allmän eller privat mark. För det andra: Aldrig tolerera hatbrott. Polisen stärker därför sina insatser. Men. Den enda långsiktiga lösningen är det tredje. Att se till att de människor som tigger kommer in i utbildning och sociala system i sina hemländer."
Klara besked i punktform, kan tyckas. Men läs igen. Punkt ett och två har inget att göra med målet att ingen ska tigga på våra gator. Punkt tre gör det, i betydelsen att tiggarnas hemländer måste göra deras liv drägliga. Här är alla överens. Men Sverige har ytterst begränsade möjligheter att påverka dem. Under alla omständigheter är det inte det kraftfulla "agerande här och nu" som Löfven nämner i början av resonemanget. Något sådant finns inte för honom att ta till, med mindre än att tiggeriet förbjuds. Dit vill Löfven inte gå och det är bra – tiggeriet må störa vissa men är en viktig livlina för dem som tvingas tigga.
Men framför allt: Statsministern gav inget besked om vad det offentliga Sverige ska göra för tiggarna "här och nu". Vart ska de människor ta vägen som regeringen vill göra det lättare att avhysa? Vilket offentligt åtagande vill Löfven se och varför? Om han inte vill se något, bör han säga det.
Nu tassade statsministern bara runt frågan och kastade ur sig plattityder. Det är inte ledarskap.