I verkligheten har givetvis en människa samma medfödda talanger och svagheter, oavsett hur omgivningen ser ut. Däremot märks vissa problem mer än andra, beroende på sammanhang.
Därför är det inte särskilt konstigt att antalet adhd-diagnoser ökar. Dels har vi blivit bättre på att upptäcka barn som behöver hjälp. Dels lever vi allt stressigare liv, med många intryck och stora krav på självständigt arbete i skolan.
Då blir det tydligare vilka som har svårt för att planera, koncentrera sig och fungera i grupp, vilket är den främsta orsaken till att cirka 350 000 personer i Sverige har en adhd-diagnos. I många fall är bedömningen korrekt och ett tidigt utlåtande gör att effektiv hjälp kan sättas in, vilket minskar risken för socialt utanförskap.
Men – och det är viktigt att komma ihåg – alla med koncentrationssvårigheter har inte adhd. Symptomen kan mycket väl bero på andra saker, som sömnproblem, omognad eller skakiga hemförhållanden, vilket tidningen skrev om i lördags.
Därför är det fruktansvärt att många föräldrar känner sig pressade att "skaffa" en adhd-diagnos för att barnet ska få extra stöd i skolan. Som Statens medicinsk-etiska råd slog fast i mitten av december är det ur etisk synvinkel oacceptabelt att diagnoserna används på det sättet, bland annat eftersom det bryter mot Skollagen, där det står att alla elever har rätt till det stöd de behöver. Den sannolika överdiagnostiseringen märks inte minst på de stora regionala skillnaderna, där Sörmland ligger ungefär i mitten, och att barn födda sent på året är kraftigt överrepresenterade. Det pekar mot att det inte bara är medicinska faktorer som spelar in i bedömningen.
Därför får frånvaron av en diagnos aldrig användas som "bevis" för att en elev inte behöver särskilt stöd, och inget barn bör få en diagnos utan att först ha genomgått en ordentlig utredning. Inte bara för att det i dag mycket väl kan vara så att vi medicinerar adhd-fria människor, utan för att barn med lindriga adhd-symtom, som inte har adhd, troligtvis inte mår bra av andra skäl, vilket medicinen möjligtvis tar bort symtomen för. Däremot löser man inte grundproblemet, som alltså tillåts fortsätta, vilket är att svika barnet som ropar på hjälp.
I stället för att kräva diagnoser för allt som faller utanför påhittade ramar, bör vi fundera på begreppet tolerans och vad vi egentligen menar när vi säger att skolan ska vara individanpassad och att alla ska ges möjlighet att utvecklas på sitt eget sätt i sitt eget tempo. Borde inte mantrat inkludera insikten att en del lätt tappar koncentrationen och behöver hjälp med att strukturera sin vardag och sitt skolarbete, medan andra enkelt stänger av omgivningen och fungerar utmärkt även när klassrummet är i kaos?
Tankeexperimentet kan även fungera i samhället i stort: Vilka beteenden och personlighetsdrag ska accepteras inom gränserna för det normala?