För länder som Sverige, där den sociala välfärden vilar på en livaktig världshandel, har EU-samarbetet och dess inre marknad väldig betydelse. När världsläget försämrats, med hot mot frihandeln från både USA:s president och många slags auktoritära stater och rörelser, har också EU:s betydelse blivit större.
Utan EU skulle Sverige sakna skydd mot stora länders ekonomiska översitteri.
Betydelsen av EU för svensk säkerhet har också ökat då det gäller att kunna höja klimatambitionerna i Europa, liksom för att upprätthålla motståndskraft mot ryskt och annat undermineringsarbete.
Ett försvagat, förlamat eller sönderfallande EU skulle inte vara någon nationell fördel, inte för Sverige, inte för Finland eller Baltikum, och inte för andra heller. Det skulle hota vår och andras säkerhet. Risken skulle öka för allvarliga ekonomiska kriser, undergrävd ekonomisk grund för välfärden, och än mer av laglöshet och brutalitet i internationella relationer.
Ytterkantspartier som i grunden är mot EU och vill förlama EU inifrån motverkar svenska intressen och svensk social välfärd, hur mycket de än vill kalla sig för nationalister.
Sådant som fungerat illa inom EU, och en del medlemsstaters misskötsel eller missbruk av EU-bidrag, behöver mötas med uppstramning och höjda ambitioner. Sveriges och andra regeringar behöver gå in för nära samarbete med andra som ser reformbehoven.
Det blir då ett misstag att avvisa varje ökning av kvarvarande länders EU-avgift efter ett brittiskt utträde.
En rad behov finns av ökade insatser betalda ur EU:s budget, i klimatpolitik och för gränsbevakning som är effektiv men också värdig en sammanslutning av rättsstater. Besparingar kan göras i regional- och jordbruksutgifter. Men där bör prioriteringen vara att skärpa kontrollen på EU-nivå mot att en del stater försnillar och missbrukar EU-medel, och att nationella myndigheter deltar i det fifflet. Ungern är ett svårartat exempel, men inte ensamt.
Att mindre lojala EU-länder kan plocka ut EU-bidragtrots att de med helt skattefria utsläpp av klimatskadliga gaser snyltar på den inre marknaden, ligger inte i Sveriges intresse. Inte heller att länder kan undergräva uppslutningen kring den inre marknaden genom att ha kvar klart undermåliga, ja rentav diskriminerande,socialförsäkringssystem.
Av de här frågorna kan det bli mycket hårda budgetförhandlingar. De som då vill posera som kategoriska med att det inte får bli någon höjning alls av den svenska EU-avgiften kan i själva verket ge ett handtag åt klimatpolitikens och EU-samarbetets dödgrävare.
I stället kan man, med att kompromissa i andrahandsfrågor, åstadkomma uppryckning i huvudfrågor.Det är då inte en riktig prioritering att möta initiativrika och långsiktiga EU-ledare som Frankrikes Emanuell Macron med skepsis eller surt ifrågasättande.
Mer givande är att konstruktivt delta i att hitta avvägningarna som en bred majoritet av EU-länderna kan samlas kring.
Då kan man undvika att auktoritära högerregeringar i medlemsstater som Polen, Italien eller Ungern lyckas blockera de flesta viktiga frågor.