Elproduktion och husuppvärmning har framgångrikt befriats från det allra mesta av olje- och kolberoendet. Klimatpolitik som lyckas måste innebära att el eller biobränslen blir viktiga för trafiken.
Det rör på sig med den teknikutvecklingen, så det är meningsfullt med ekonomiska styrmedel. Regeringens partiledare var i går i Sundsvall och visade upp förslag om laddstolpar för elbilar, påfyllning av miljöpremiepotten och från 2017 en miljöbilspremie som betalas av de bilister som har bilar med stora koldioxidutsläpp.
Det blir ett slags miljöstyrande extra fordonsskatt. En sådan kan göra åtskillig nytta. Det låter dock lite ihåligt när man samtidigt tar till så stora ord mot några tioöringar i bensinskattehöjningar. Att sådant ger kostnader för landsbygden är ju en realitet. Målkonflikten mellan klimat- och landsbygdspolitik finns där, och behöver hanteras med avvägningar åtskilliga år framåt.
Bilden att just bensinskatt för privatbilister skulle vara en väldig konfliktfråga mellan regeringen och MP är något överdriven. Det var slående hur MP:s Gustav Fridolin i tv i söndags ansträngde sig för att betona att det bara skulle kosta privatpersoner någon hundralapp i månaden. Förklaringen är att det handlar om just tioöringar per liter. MP har utvecklat stor vana att förespegla svepande förändringar och stora satsningar, särskilt i offentlig sektor, men samtidigt inte stå för att det kan bli kostnader och besvär för privatpersoner – de lägger bördorna mest på näringslivet.
De till synes mycket rundhänta MP-löftena om satsningar på lärarlöner – som beskrivits som 10 000 kronor mer i månaden tvärs över hela lärarkollektiven – är ett annat exempel. I tv fick Gustav Fridolin först medge att det bara är för en bråkdel av detta som MP visat upp en synlig finansiering. Dessutom klämde utfrågarna fram att en mycket stor del av de 10 000 kronorna skulle bestå i samma löneuppräkning med tre procent om året som man antagit att de flesta avtalsområden får, enligt det "märke" som brukar sättas av exportindustrin.
Till stor del handlar det alltså inte alls om en höjning av lönerna jämfört med andra yrkesgrupper, en sådan som drivs fram genom riksdagsbeslutet om förstelärartjänster – något som MP dessutom motarbetade, förutom att de röstade mot den förstärkta lärarutbildningen.
Utspelet om de 10 000 kronorna i månaden är alltså i hög grad en valtaktisk bluff. Utfrågningen blev rätt svettig för Gustav Fridolin. Men det är rimligen än mer besvärande för de båda fackförbundsordförandena Sirén och Jansson, som satte sina namn under Fridolins, i den DN-artikel där utspelet gjordes. Om skälen kan man spekulera, men de båda fackordförandena har lånat sina namn till användning av MP:s valkampanj.
Med skolan är det som all annan skattefinansierad välfärd. Fackförbundens medlemmar, också lärarfackens, måste räka med att resurserna även påverkas av vad näringslivet och arbetsmarknaden kan åstadkomma av skattebaser. De som tror att socialistisk politik, med en extra kryddning av Fridolins attityd till jobb och företagande, är en god grund för skolans ekonomi kan råka ut för ett omilt uppvaknande.