De har enats inte bara om reformen på 90-talet, utan också om att oavsett regeringsskiften slå vakt om den. Eventuella tillägg och ändringar görs i samförstånd och kräver alltid att man blivit överens. Pensionsarbetsgruppen är därför inte vilken offentlig kommitté som helst. Den bygger på en alldeles särskild grad av gemensamma åtaganden, samarbetsvilja och delat ansvar för bevarad enighet.
Detta är förutsättningen för tilltron till mycket mer än själva pensionssystemet. Reformen är en av de viktigaste delarna i Sveriges förmåga att undvika det slags kriser i offentliga finanser som en rad andra länder satt sig fast i.
Därför är det en stor sak att eventuellt ta med en sjätte part, på samma villkor och med samma hedersord som burit 20 års samarbete om pensionssystemet. En annan sida av detta är att alla nu behöver vara varsamma med den irritation som vållats efter att Miljöpartiet blev regeringsparti.
I den nya regeringen har en del tydligen trott att det var så enkelt som att MP skulle bli med i gruppen bara genom att bli regeringsparti och mer allmänt meddela att man inte längre är mot pensionssystemet. Socialdemokraterna har, konstigt nog, inte resonerat igenom detta med de andra fyra, utan på något sätt tagit för givet att saken var klar.
Det är ju mycket positivt om uppslutningen kan breddas bakom pensionssystemet – och då i alla de delar som avgör dess stabilitet och långsiktighet. MP skulle vara en förstärkning ifall MP stod bakom systemet fullt ut. Att diskutera olika frågor även med MP, när partiet har statsråd, är inte problemet. Men knuten är det informella men mycket starka åtagandet om att ändra bara om alla är ense. Kan man lita på att MP kan hantera det?
Dessvärre har Miljöpartiets eget uppträdande, så sent som 2013, förnyat tvivel om att MP som parti verkligen tagit till sig vad det innebär. MP begärde att få komma med samtidigt som de fortsatte med förslag och tänkesätt som skulle betyda att mycket viktiga delar skulle omprövas.
En av nyckelfrågorna är att ökande medellivslängd leder till behov att höja åldersgränser som påverkar övergång från arbete till pension. Annars kommer medellivslängden att trycka ner pensionsnivån. Ett parti som under lång tid visat motvilja mot att lönearbete lönar sig och mot att vi ska arbeta mer, har inte med detta meriterat sig för att ha vetomakt mot just det som leder till mer arbete och stabilare pensioner.
Att regeringen inte riktigt insett följderna kan bero på felsteg på högsta ort. Det måste inte bara ha att göra med den nya departementschefen Annika Strandhälls politiska oerfarenhet, med ministerpost efter endast ett par år som fackordförande. Felet kan repareras.
Likaså måste MP ha rätt att ändra sig, och att då visa att de verkligen är beredda att fullt ut stå bakom pensionssamarbetet.
Det MP i så fall bör göra är att ställa sin ibland rätt flummiga kongress inför det hårda beslutet att godkänna partiets anslutning till pensionsreformen, inte i allmänna ordalag, utan punkt för punkt i alla de viktiga delfrågorna. Tills det har skett bör de andra smidigt hitta ett sätt att lyssna även på MP, utan att förhastat ge dem den vetomakt de många tidigare år visat att de inte kunde anförtros.