Finansmaktens kärna finns i Sveriges författning hos riksdagen.
Det är den, inte finansminister och kanslihus, som utövar folkets möjlighet att beskatta sig självt.
Det är en del av folkstyret som vunnits efter flerhundraårig dragkamp mot kungamakt, ämbetsmannavälde och kanslihusbyråkrati.
Andra sidan av detta är att finansmakten över budget och skatter är ett stort ansvar som riksdagen och de ansvarsfulla partigrupperna behöver vårda – och utöva så att systemet inte skadas.
Med parlamentarismen är det som med finansmakten, den har vunnits efter lång kamp, som avgjordes till demokratins fördel för mindre än 100 år sedan.
Parlamentarismen är både en form för kamp om makten och ett gemensamt ansvar för det fria samhällets centrala funktioner.
Parlamentarismen måste fungera både när majoritetsregeringar kan bildas och när det är minoritetsregeringar som har bäst förutsättningar att regera utan att få riksdagens flertal emot sig.
Detta ger sig inte alltid självt. Det behövs politisk kultur – en vilja och förmåga att hålla konflikter inom gränser.
Partigrupper, som vuxit upp ur extremistiska traditioner, och som går in för att fälla alla slags regeringar ifall de inte får stöd för sina speciella krav, kan skapa situationer där andra partier behöver samarbeta mer.
Kan detta klaras med ändringar i regelverket, så att partier som är vana med att opponera mot varandra slipper mötas mer och kompromissa mer? Sådant ger dock inget realistiskt svar.
Att ändra beslutsordningen när det finns flera reservationer från finansutskottet om budgeten, så att varje ledamot bara får rösta på ett förslag, räcker inte.
Ett parti som vill sänka en regering kan då nöja sig med särskilt yttrande för att sedan rösta så att andra budgetramar vinner.
Partier som vill avsätta regeringar, men som är alltför ovilliga, extrema eller ansvarslösa för att kunna vara stöd för en ny regering, kommer alltid att ha tillfällen att sabotera ifall andra partier inte kan mötas i kompromisser som ger majoritet i olika frågor.
Nuvarande budgetordning infördes under intryck av ständiga, strukturella budgetunderskott. Riksdagen skulle med rambeslut i ett sammanhang ta ett samlat grepp och undvika att olika tillfälliga majoriteter punktvis ökade utgifter och sänkte inkomster.
Detta var visserligen inte alls någon stor orsak till att budgeten fick underskott.
Det har i alla fall blivit en fungerande ordning, där riksdagens finansmakt inte prisgivits.
De som vill ta ytterligare steg för att stärka minoritetsregeringars ställning i budgetfrågor riskerar dock att lämna extremistpartiers sabotagemöjligheter intakta samtidigt som den reella budgetprövningen glider tillbaka mot en ordning som ämbetsmanna- och regeringsmakten hellre trivs med, och som påminner om tiden före parlamentarismen.
Stor försiktighet och noggrann eftertanke behövs innan det görs ändringar i Riksdagsordningen.
Det som också behövs är att insikten om kompromissens värde och slagordspolitikens begränsning stärks. Att socialdemokrater ibland behöver komma överens en del med borgare och vice versa är inte något som framför allt ska undvikas.
Dessutom, som förre statsministern Fredrik Reinfeldt klart och förtjänstfullt formulerade det i en dansk tidning härom dagen:
"Det finns ingen svensk borgerlighet där SD inkluderas."