Professor Birgitta Almgren har begärt ut dessa akter för sitt forskningsprojekt om hur en totalitär stat lyckats värva anhängare och medhjälpare i ett demokratiskt samhälle. Arkivet utgör inte bara en lista på namn utan också foton, egenhändigt underskrivna förpliktelser och kontrakt, rapporter, avlöningsbesked och uppgifter om belöningar. Det är det slags detaljer som kan vara ovärderliga för Almgrens forskning.
Men Säpo vill hemlighålla. Orsaker som uppges är rikets säkerhet, att inte äventyra säkerhetspolisens arbetsmetoder och att uppgifterna skulle kunna skada enskilda individer.
Det håller inte riktigt. Utan en närmare förklaring av hur rikets säkerhet eller Säpos arbete äventyras ser detta bara ut som Säpos vanliga ovilja att låta allmänheten få insyn i verksamheten. Förmodligen skulle enskilda individers rykte skadas, ja. Det är säkert inte roligt att bli avslöjad som hantlangare åt en diktatur, eller Östtysklandssympatisör, särskilt inte 20 år efter att det socialistiska projektet DDR slutgiltigt gick under. Men att göra upp med historien, att förstå vad som hände, innefattar också att sätta strålkastarljuset på enskilda människors antidemokratiska engagemang.
Säpos vägran att lämna ut arkivmaterialet motiveras också med att det där skulle finnas en namngiven dubbelagent. Sämre skäl får man leta efter. Inget hindrar Säpo från att hemligstämpla just den akten men lämna ut övrigt material.
Svaga argument som dessa slår i slutändan tillbaka på Säpo. Hemlighetsmakeri skapar misstänksamhet och många undrar säkert om Säpo med sin luddiga motivering vill skydda vissa särskilda personer från att behöva stå till svars för sina handlingar.