Det är inte överallt den frågan kan ställas – i stora delar av landet är husen billiga, bostadsmarknaden i balans och befolkningen sakta minskande. Men i Mälardalen vill fler bo. Bostadspriserna visar att det är trångt i de attraktiva lägena.
Två förklaringar återkommer hela tiden då man söker orsakerna till att det inte byggs mer. Byggkostnader och planprocess.
Det verkar ta emot att se vad de hindren betyder. Ett exempel är Håkan Juholts tal i söndags i en Stockholmsförort. Där var han främst ute efter att öka andelen hyresbostäder i det som byggs nytt. I stället för tidigare rödgröna förslag, om några hundra miljoner i bidrag till kommuner där det byggs hyresrätter, ville han nu ha lagstiftning. Kommunerna skulle tvingas blockera projekt som inte har godkänd andel hyresrätter.
Men skulle det bli lättare för låginkomsttagare eller ungdomar att få bostad? Inte med de produktionskostnader som nu är vanliga. Att bygga en hyreslägenhet 2009 kostade i genomsnitt 2,3 miljoner – i storstad med en prisnivå sex procent högre än i riket. Det var 32 000 kronor kvadratmetern! Månadshyran blev kring 6 000 kronor för en enrummare och mellan 10 000 och
12 000 kronor för en fyrarummare.
Nybyggandet kommer nästan alltid att vara inriktat på en mer köpstark del av marknaden. Ett viktigt undantag är att bostadstillägget för pensionärer kan täcka en stor del av en hög hyra för en liten bostad. Det möjliggör att nya äldreboenden blir tillgängliga för alla. Det väsentliga för de flesta andra är däremot balansen i stort mellan befolkning och bostadsbestånd.
Vill man verkligen pressa byggkostnaden, så att det blir marknad för fler nya bostäder, men utan att offra kvalitet och tolerera byggfusk? Då blir det lättare om långa serier med liknande hus kan ge stordriftsfördelar. Men stadsplanering går nu nästan alltid ut på det motsatta. Små projekt. Kompletteringar i tidigare stadsdelar. Stor variation och många hustyper. Om man ovanpå det lägger ett lagkrav på en minsta andel hyresrätt kan resultatet bli att ännu fler byggen fastnar på ritbordet.
Strängnäs kan belysa vad det handlar om. Där finns inte bara planen på Norra Staden för flera tusen nya invånare. I kommunen finns också Läggesta, med stora tomma markytor intill en järnvägsstation med förträffligt läge för pendlare. De planer som vuxit fram, för Jagbacken och Södra Årby, sträcker sig till omkring 1 500 bostäder några år framåt i tiden, mest i en trädgårdsstad – men inte mer än så.
Ska det bli någon ordning på bostadsfrågan i Mälardalen och Storstockholm kan inte varje kommun bara pyssla i sakta mak med sitt eget Läggesta, eller med mindre projekt än så. Förbättrade kommunikationer behöver utnyttjas mer offensivt för att göra regionen större. Kommunerna kan samordna flera liknande projekt på olika ställen så att byggföretagen kan ge anbud på fler bostäder i längre serier men på olika platser. Eskilstuna och Strängnäs bör leta efter andra kommuner att samverka med för ett ökande och billigare byggande.