Partiledardebatten i SVT:s Agenda på söndagskvällen kunde Sverige ha varit utan. Visserligen var både programledarna och partiledarna nöjda med sina insatser. Det är fint så. Men väljarna då? Åtta ämnen och åtta partiledare under 105 minuter gav ungefär en och en halv minut per partiledare och ämne att förklara sin politik och vad de vill inför riksdagsvalet om drygt fyra månader.
När de taggade partiledarna i sin ambition att höras och synas dessutom ofta pratade i munnen på varandra samtidigt som programledarna försökte föra debatten vidare, försvann argumenten i ett ohörbart mummel.
Så kan det inte få fortsätta.
Det är fullt förståeligt att SVT har ambitionen att låta partierna genom sina främsta företrädare få förklara och försvara sin politik inom så många olika ämnesområden som möjligt. Det som behandlades i söndags är alla aktuella – inrikespolitiska – spörsmål: försvaret, jobben, skolan, sjukvården, ekonomi och skatter, miljö, tiggeriet och arbetskraftsinvandringen.
De två senast nämnda ämnena var kanske mer upptagna som alibi för det stundande valet till Europaparlamentet och för att Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson skulle få säga det alla visste att han skulle säga.
EU-frågorna lyste i övrigt med sin frånvaro. Jämställdheten behandlades på någon minut när Socialdemokraternas Stefan Löfven avkrävdes en kommentar till de framgångar som Feministiskt initiativ tycks ha i opinionen.
De många ämnena, alerta partiledare och ambitiösa programledare skapade en debatt som måste ha varit ytterligt förvirrande för de väljare som ville veta mera. Programledarna bjöd in till frågeställningarna, men ställde inga uppföljande och kritiska frågor. Blockföreträdarna redovisade sina respektive fakta som naturligtvis motsades av de fakta som den andra parten framhävde.
Om SVT ska leva upp till sitt uppdrag och sin ambition är det nödvändigt att förändringar görs inför kommande debatter. Det första som bör ske är att begränsa antalet ämnen. SVT måste våga prioritera och ha modet att förklara sina prioriteringar, för att bemöta kritik mot varför vissa ämnen valts bort.
Alternativet, som tillämpades nu, att bara peta på många frågor gör ändå ingen glad. Programledarna måste ha tidsutrymme att ställa tuffa och kritiska frågor till partiledarna och i övrigt hårt styra debatten, så att den håller sig inom ramarna för frågeställningarna.
Det skulle inte heller skada om programledarna avkräver besked av partiledarna. Ett alltför vanligt knep i alla debatter är att debattören ställer frågor till opponenten samtidigt som hen undviker att svara på frågor. Frågor möts av motfrågor och inga svar ges.
Det är en högst otillfredsställande ordning, som programledarna kan bidra till att räta upp. Partiledarna kan i sin tur bli betydligt bättre på att använda sin taltid. Väljarna har rätt att få höra svaren och därmed få kunskap om vad partierna egentligen vill med den makt som de strävar efter.