Förslaget till ny djurskyddslag rymmer en del uppseendeväckande idéer. Men under frågorna som väckt mest uppmärksamhet i medierapporteringen, finns viktiga förslag som skulle kunna leda till verkliga förbättringar på sina håll.
Bland annat föreslår ensamutredaren, landshövdingen i Karlstad Eva Eriksson, att det blir olagligt att avla fram djur vars liv blir plågsamma på grund av den genetiska sammansättningen. Det kan handla om hundraser som får svårt att andas för att nosen ska se ut på ett visst sätt, kattraser som får infektioner i luftvägarna för att ansiktet är ihoptryckt. Eller om kalkonkycklingar som knappt kan gå för att skelettet inte hinner utvecklas i samma takt som deras snabbt växande muskelmassa.
En annan del av utredningen handlar om att djur i fångenskap ska hamöjlighet till naturligt beteende. Redan i rådande lagstiftning finns en sådan paragraf.
Men utredaren föreslår att Jordbruksverket ska specificera vad det innebär för olika djurarter. Detta skulle till exempel kunna medföra att minkfarmarna måste stänga. För om myndigheten slår fast att minkar behöver få simma, klättra omkring och ha ett relativt stort område att röra sig på, lär det bli svårt att tjäna pengar på minkuppfödning. Minkar ihopträngda i burar däremot är djurplågeri. Mot det väger somliga personers önskan om att få klä sig i glänsande pälsar lätt.
Viktiga delar av lagen är alltså fortfarande helt öppna. Väldigt mycket hänger på Jordbruksverkets ambitionsnivå och vilka intressen som släpps in för att utforma reglerna.
Jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) har flera gånger tidigare motsatt sig skärpningar av djurskyddet. Han har då brukat anföra att om Sverige ställer alltför hårda krav måste näringarna höja priset på sina produkter, vilket gör att konsumenterna i så fall köper kött- och pälsprodukter från länder som har sämre djurskydd än Sverige. Och då, brukar Erlandsson framhålla, leder våra skärpningar i slutändan till ökat lidande för djuren.
Den slutsatsen är ofullständig. Visst finns risken, och enbart förbättrat djurskydd räcker inte. Vi som konsumenter måste också ta ställning. Vi måste bli villiga att betala för nöt-, kyckling- och fläskkött från djur som inte plågats från födelse till slakt – av sina gener, av trängsel, av långa transporter och annat sådant. Och att låta bli att köpa minkpälsar borde vara ett lätt beslut.
Hand i hand med skarpare djurskyddsregler kan medvetna konsumenter skapa förutsättningar för en växande djurhållning vi inte behöver skämmas för.