Köparna skulle inte våga vara köpare om de inte räknade med att Tysklands nuvarande energipolitik blir kvar åtskilliga år i sina huvuddrag, trots klimathot och Parisavtal. I tysk energipolitik fortsätter eldning med brunkol i väldig skala, och den står för en stor del av baslasten i elsystemet.
Kärnkraftverken tvingas stänga. Men dagbrotten och de enorma fossilkraftverken väntas bli kvar i många år, kompletterade av fossilgas från Ryssland, el från solceller samt vindkraft.
Vattenfall har därmed kunnat få åtminstone något betalt för att komma loss ur den smutsigaste delen av de stora fossilinvesteringar som gjordes till strategi under regeringen Perssons tid.
Ännu en stor förlust blir det ändå på de miljömässigt och ekonomiskt olycksaliga utlandssatsningarna. Vattenfalls vd Magnus Hall räknade i går med att få bokföra en ytterligare förlust på 22-27 miljarder kronor om avtalet fullföljs efter godkännande av ägaren staten. Besked dröjer ett par månader, sade näringsminister Mikael Damberg (S) i går. De ekonomiska villkoren ska bedömas av utomstående konsulter. Det blir väl också en del politiska våndor i MP, även i den frågan.
Att storsatsningen på ström ur den särskilt miljöskadliga brunkolen skulle innebära en ekonomisk smäll i slutet, har stått klart länge, men det skyldes tidigare över genom glättat, kortsiktigt tal om de löpande vinster som förut gick att få ur brunkolen.
Vattenfall borde aldrig ha fått bli en del av den tyska fossilinriktade energipolitiken. Men att komma loss är inte så lätt. Aldrig har det varit ett genomförbart alternativ att med ett beslut i Stockholm stänga dagbrotten och kraftverken och avskeda många tusen tyska arbetare, som backas upp av mäktiga fackföreningar och delstater samt av de båda största partierna, socialdemokrater och kristdemokrater.
Tyskland har makt nog att bestämma sin egen energipolitik. När Gustav Fridolin (MP) åkte omkring i valrörelsen 2014 och gav intryck av att vilja stänga dagbrotten, utan att sälja dem, togs det inte på allvar av många. Det skulle för övrigt ha vältrat över stora tyska avvecklingskostnader, för personal och annat, på svenska skattebetalare, med långt fler miljarder än de Vattenfall nu belastas med.
Tysk energipolitiks stora kol- och fossilgasberoende är klimatskadligt. Utsläppen i förhållande till produktionen ligger på omkring dubbel nivå jämfört med Sverige, trots ett mildare klimat och kortare avstånd. Men en verklig omläggning av tysk energipolitik kan bara beslutas och betalas av tyskar (om än nu med ett tjeckiskt risktagande i stället för svenskt).
Något vi i Sverige bör akta oss för är att – så som nu är på väg att ske – göra svensk energipolitik mer tysk, genom att i stort sett klimatneutral kärnkraft görs olönsam och pressas att stänga i förtid. Bortfall av svenska reaktorer lämnar ett tomrum påi nordeuropeisk elmarknad, som lättast fylls av koleldade tyska, danska och polska kraftverk, till ytterligare skada för klimatet.
Tro inte heller att det är slut med Vattenfalls koleldande i Tyskland! Bolaget vill bita sig fast där. Det stora stenkolseldade kraftvärmeverket Moorburg i Hamburg – som enbart det kostat Sverige fyra miljarder kronor i nedskrivningar hos Vattenfall – ska drivas vidare, helt i linje med tysk energipolitik. De årliga utsläppen där blir 8,5 miljoner ton koldioxid.
Så går det till i det land som är MP:s energipolitiska föredöme.