Av de tre största posterna – den här gången – kommer fyra miljarder kronor från en ökning av den redan tidigare betydande kapitalförstöringen i det stenkolseldade kraftvärmeverket Moorburg i Hamburg. Det är inget gammalt verk. Beslutet att bygga det tog Vattenfall under regeringen Perssons sista veckor 2006. Vattenfall var lydigt mot den tyska energipolitiken, och storsatsade på fossileldning. Verkets effekt är som två Ringhalsreaktorer.
När Vattenfall får ta mångmiljardförluster för att i förtid stänga två reaktorer i Ringhals, som med politiska medel görs olönsamma, så måste företaget alltså samtidigt bokföra mångmiljardförluster för ett nytt stenkolseldat verk som inte ska läggas ned, utan vara i drift i Tyskland länge framöver. Moorburg ska släppa ut 8,5 miljoner ton koldioxid per år. Koldioxidutsläppen kommer också att öka när elströmmen från Ringhals uteblir och på elmarknaden ersätts av framför allt el från fossilkraftverk.
15 miljarder av Vattenfalls senaste nedskrivningar är en del av priset för strategin från Perssonregeringens tid, att Vattenfall skulle bli stort på kontinenten genom att framför allt samla på sig fossilkraftverk.
Under ett antal år hade den tyska verksamheten god lönsamhet. Men det som då såg snyggt ut i boksluten, och användes för att försvara fossilstrategin, kunde ju väntas leda till en stor kostnad på slutet, när brunkolsverksamheten inte skulle kunna drivas så mycket längre. En del av den kostnaden visas nu upp i ljuset.
Det beror dock inte på att Tyskland av miljöskäl tänker lämna brunkolsberoendet. Ett politiskt avgörande nu i sommar går i stället ut på att detta till allra största delen – omkring 85 procent – bevaras. Kraftföretagen får betalt för att ställa av en mindre del som effektreserv, medan man utökar elproduktionen från fossilgas. Ett mer verkningsfullt förslag, klimatskatt på brunkolen, stoppades av hänsyn till den starka fossillobbyn i delstater och fackföreningsrörelsen.
Att Tysklands elsystem till stor del ska fortsätta att klara baslasten med brunkol gör också att elpriserna hålls nere. Även i Sverige påverkas kraftföretagens lönsamhet negativt när ett lägre pris på elexport söderut slår igenom.
Den tredje stora nedskrivningen, i den här omgången, är 17 miljarder kronor för att stänga två reaktorer i Ringhals omkring sex år tidigare än planerat. De kläms mellan ett nedpressat elpris och en MP-anpassad effektskatt. Den är konstruerad i det direkta syftet att driva fram avstängning – genom en artificiellt hög kostnadsbelastning vid fortsatt drift. Att detta har ett pris som syns i bokföringen, och drabbar skattebetalarna, har skattens upphovsmän inte så gärna talat om.
Det samhällsekonomiskt och miljömässigt mer betydelsefulla är dock värdet av strömmen från omkring tolv reaktordriftsår i Halland. Det är en betydande volym elström som under några år tas bort från elmarknaden i norra Europa, dit ström från bland annat Moorburg och en lång rad brunkolsverk kommer att fortsätta att levereras. Intäktsförlusten för den icke sålda elströmmen följs av en ökad förtjänst för de fossileldade verk som svarar på bortfallet med ökad produktion. Effektskatten är i realiteten en negativ miljöskatt, dess styrande verkan är ökade koldioxidutsläpp.