I torsdags hände det. Socialdemokraterna presenterade Margot Wallströms återkomst i politiken under smått dramatiska former, med en särskild presskonferens, och många medier valde att spela med. Wallström skulle "ge stjärnglans" till den socialdemokratiska valrörelsen, "bli ett draglok" eller "vallokomotiv" och spåddes diverse ministerposter.
Hur Socialdemokraterna har tänkt vet bara de men mediala berättelsen var given: Ett parti som är på väg mot sitt sämsta valresultat sätter sitt hopp till en populär fixstjärna.
Vissa kommentatorer lyfte visserligen fram Wallströms erfarenhet av miljöfrågorna som en tillgång för Socialdemokraterna. Det är det politikområde som hon av allt att döma ska ägna sig åt i valet.
Men det miljöpolitiska utspel som hon gjorde, ett miljömålsprogram, hamnade i skymundan. För det var personen Wallström som var huvudnyheten, inte sakpolitik.
Så ytlig är politiken ibland. Fundera då på Wallström som politiker. Hon lämnade svensk politik 1998 efter sex år som riksdagsledamot och sju år som statsråd. Minns någon något som Wallström gjorde sig känd för under denna period? Minns någon ens vilka ministerposter hon hade? Nej, det bestående minnet är väl det från valrörelsen 1998 då Wallström skulle kampanja tillsammans med Göran Persson som gav henne ytterst lite utrymme.
Efter 19 relativt anonyma år i svensk politik följt av 16 års frånvaro från densamma är Wallström i mycket ett tomt skal som fylls med socialdemokratiska förhoppningar vilket ger enkla mediala berättelser.
Så allt är begripligt, men ack så tråkigt.