En sådan fråga har faktiskt blivit domstolssak – även om det är uppe i Boden, där kommunen sade nej, inte var fråga om just att se på idrott. Här är ännu ett tecken på att tydligare regler skulle vara bra och ge färre domstolstvister i handikappolitiken.
Frågan om biljetter och liknande omkostnader för ledsagare har i alla fall klarats ut av Högsta Förvaltningsdomstolen. Eller rättare sagt – den är utredd halvvägs. Sådana utlägg omfattas inte av LSS-lagen om stöd och service till funktionshindrade. Därmed är det socialtjänstlagen kommunerna ska tillämpa.
Då kan kommuner visa sig från sin bättre eller sin sämre sida. Att det blev en domstolssak i Norrbotten var ett prov på det senare, fast det blev process om tolkningen av LSS-lagen och inte socialtjänstlagen. Fortsättningen är inte heller så vacker. En del kommuner passar på att hävda att den funktionshindrade – eller de anhöriga – utan vidare ska stå för ledsagarens omkostnader.
Strängnäs och Flen har dessbättre inte dragit den slutsatsen. De betalar det de betalade förut, efter individuell prövning. De har insett att kommunens ansvar inte tvärt upphör där LSS-lagens tvingande regler slutar.
I Eskilstuna heter det att inget är ändrat än, men att frågan ska utredas. Då bör både fullmäktiges ledamöter och andra se upp! Vad gäller de allvarligt funktionshindrade som omfattas av rättighetslagstiftningen i LSS har Eskilstuna en historia: Likabehandling och rättssäkerhet har ibland förväxlats med en strategi att lägga sig på lagens minimikrav. Juridiken har blivit en förevändning för att slippa att politiskt avgöra vad som är rimligt.
Det har kunnat gå till så här: En funktionshindrad har ansökt om personlig assistans. Kommunen har sagt nej. Sökandens behov och önskemål har inte riktigt ansett passa ihop. I praktiken har kommunen vridit och vänt på paragraferna och hittat en tolkning som ska ge avslag.
Den funktionshindrade har gått till domstol och fått positivt beslut där, men då har kommunen hittat en ny otydlighet i lagtolkningen och gått till nästa rättsinstans.
Ledsagarservice är en mindre omfattande stödform än personlig assistens. Men den gäller inte längre endast synskadade. Numera kan det verkligen vara fråga om bussresa för att se en idrottstävling. Att kommunen måste göra individuella bedömningar är ofrånkomligt. Andan i kommunen blir avgörande, så länge riksdagen inte förtydligat reglerna.
Många som har svåra funktionshinder har också ganska låga inkomster, inte sällan förtidspension genom garantinivån i sjukersättningen. Då duger det inte med den attityd som tyvärr finns på en del håll, att hålla miniminivå så länge något mer inte kan tvingas fram med lagens och domstolarnas hjälp.