Helgens terrordåd i Köpenhamn följde samma mönster som de i Paris i januari. Först besköts ett debattmöte där konstnären Lars Vilks deltog. Därefter tog sig mördaren till en synagoga och fortsatte mördandet där. Först en attack mot det fria ordet. Sedan ett angrepp mot slumpvis utvalda judar.
Två personer dödades och fem personer, alla poliser, skadades. Polisskyddet av konferensen – även Frankrikes ambassadör var på plats – den snabba reaktionen med skärpt bevakning av synagogan samt det faktum att terroristen var ensam bidrog sannolikt till att dödsoffren inte blev fler.
Den gärningsman som på söndagsmorgonen sköts ihjäl av ordningsmakten var känd av säkerhetspolisen. Han fanns på dess radar, som organisationens chef sa på presskonferensen i går. Det behöver inte betyda att en polismiss har begåtts. Känd av polisen är inte liktydigt med att utgöra omedelbar och känd fara. I en rättsstat finns det strikta gränser för vad polisen får göra mot en person som exempelvis rör sig i olämpliga miljöer, men är inte misstänkt för något specifikt brott. Så måste det vara.
Erfarenheter visar att det är svårt att skydda samhället mot ensamma gärningsmän med lösa eller inga formella band till någon terrororganisation. Om så är fallet med denna terrorist återstår att reda ut, men flera terrordåd runt om i världen på senare år har genomförts på detta sätt, däribland de i Paris i januari.
Polisen i Danmark, men även i grannländer som Sverige, bör ändå dra lärdomar av helgens händelser. De visar vikten av säkerhet kring sådant som utgör naturliga måltavlor för jihadister. Mycket tyder på att skyddet av platser där judar samlas, som judiska skolor och synagogor, måste förstärkas generellt. Det är även viktigt att arrangemang med befarad hotbild får den bevakning som de behöver för att kunna genomföras.
Statens våldsmonopol är dock inte det enda verktyg som en demokrati har till sitt förfogande. Beslutsamhet att stå upp för de demokratiska värderingarna och för sina medmänniskor är viktigt. Dit hör att säga ifrån mot antisemitiska yttranden och handlingar varhelst de förekommer. Det gäller att suga ut det syre som hatarna andas, att överallt upprätthålla den sociala brännmärkningen av antisemiter och andra rasister.
Terrordåd som dessa får däremot inte leda till idéer om att begränsa det fria ordet genom lag. Att en befolkningsmajoritet inte ställer sig bakom allt som yttras är själva kärnan i yttrandefriheten. Den är en rätt att inte hålla med, en rätt att säga eller gestalta sådant som utmanar befolkningsflertalets värdegemenskap.
Till sist: Terrorn får heller inte splittra våra västerländska samhällen. Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt uttryckte det väl i går: "Det är inte en kamp mellan islam och väst. Det är inte en kamp mellan muslimer och icke-muslimer. Det är en kamp mellan värderingar om den enskildes frihet och en mörk ideologi."