Det är troligt att det pågår främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Det sade Försvarsmaktens ställföreträdande insatschef, konteramiral Anders Grenstad, på en presskonferens i söndags. Det är den näst högsta verifikationen på den bedömningsskala som försvaret använder och bygger på flera observationer i området under helgen.
Därför fortsätter operationen. Men det handlar inte om ubåtsjakt, underströk Grenstad, utan om en underrättelseoperation. Förvarsmaktens uppgift är inte att nedkämpa en farkost utan att samla underrättelser för att bekräfta att främmande undervattensverksamhet sker. Svensk militär som genomför insatsen har förstås beväpning för att öppna eld, men en regelrätt ubåtsjakt kräver mycket mer resurser än vad som nu har aktiverats.
Varför Försvarsmakten har valt att göra på det här sättet är inte helt klart. Det kan röra sig om taktiska överväganden – att inte avslöja mer än nödvändigt. Men det kan även handla om att hålla förväntningarna på en rimlig nivå och anpassa ambitionerna till möjligheterna.
Mycket tyder nämligen på att den svenska ubåtsjaktförmågan inte är vad den har varit. De helikoptrar som borde ha använts för en sådan insats har blivit försenade och finns inte på plats förrän tidigast 2018.
Förhoppningsvis vägs alla dessa aspekter in när operationen i Stockholms skärgård utvärderas, som försvarsminister Peter Hultqvist (S) lovat.
Sedan gäller det att lyfta blicken. Smygandet i svenska vatten, som för övrigt inte började nu i helgen, bör sättas in i ett större sammanhang. Det handlar om ett allt mer expansionistiskt Ryssland, Hotet finns inte bara till havs, utan även till lands och framför allt i luften, vilket kräver en försvars- och säkerhetspolitisk omorientering.
Steg ett måste vara ett genomförande av Försvarsberedningens förslag med bland annat en uppgradering av luftvärnet och köp av nya Gripenplan. Steg två bör vara en utvärdering av försvarets personalförsörjning. Kontraktsförsvaret räcker inte till, andra lösningar behövs. Steg tre är en förutsättningslös analys, gärna tillsammans med Finland, av det säkerhetspolitiska läget och vägvalet. I klarspråk: En Nato-utredning.
De två första stegen måste göras alldeles oavsett Sveriges försvarspolitiska vägval framöver. Vi måste ha förmågan att försvara vårt land samt bistå våra grannar, något som Sverige redan förbundit sig till.
En ny och fördjupad säkerhetspolitisk analys måste också till. Försvarsberedningen upprepar i sin rapport det som sades av samma organ redan 2007, att Rysslands agerande mot länder i forna Sovjetunionen skulle vara ett lackmustest på vilken väg landet skulle välja.
Ukraina har gett ett facit och satt avtryck i rapporten. Men den presenterades i maj, innan hela vidden av Rysslands angrepp på grannlandet stod klar. När rapporten låg på regeringens bord hade ryskt artilleri inte börjat beskjuta ukrainska styrkor över gränsen, och reguljära ryska enheter på flera tusen man hade inte börjat strida i östra Ukraina.
Allt detta formar en ny säkerhetspolitisk verklighet i vår region. Vi måste vara redo.