Att företaget är så illa ute beror inte på någon kommunikationsmiss mellan det svenska Riksgäldskontoret, regeringskansliet, och Europeiska Investeringsbanken. Krisen för företaget är inte en följd av vad den nuvarande eller någon tidigare svensk regering gjort.
Orsaken är att Saab under mycket lång tid nästan aldrig gick ihop, trots stor vilja från dåvarande ägaren General Motors att bära fortsatta förluster. När General Motors av helt andra orsaker självt hamnade vid konkursens rand var viljan att ta förluster i Trollhättan slut. Men i stället för den tänkta nedläggningen blev det en försäljning.
Läget är nu att företaget är konkursmässigt. Det är dessutom för litet och för finansiellt svagt för att ha en chans att överleva särskilt länge på egen hand i hård internationell konkurrens. Möjligheten ligger i att liera sig med något annat företag, troligen i Asien, där marknaden är stor men det tekniska kunnandet svagare, så användning finns för de Saabanställdas kompetens. Den vägen har också nuvarande ägare Victor Muller försökt gå. Men han har inte haft pengar att hålla produktionen igång.
Såväl Muller själv som hans finansiär och ryske kompanjon Vladimir Antonov är en belastning för Saab. Kinesiska eller andra företag som kan tänka sig en allians med Saab kan ju verkligen undra om ägandet är sådant att motparten kan fullgöra sina åtaganden.
Att Europeiska Investeringsbanken vägrar ha med Antonov att göra är en del av den bilden. Det är inget som Antonov eller någon i Trollhättan kan ändra på, särskilt inte genom sådana obalanserade utspel som fredagens hotelser att dra investeringsbank, regering och till och med enskilda statsråd inför rätta.
Detta lösa prat är endast av intresse som ett ytterligare tecken på att Saabs återstående hopp ligger i ett nytt och ordnat ägarskifte, genomfört under en konkursförvaltares ledning.