Kina är det land i världen som släpper ut mest koldioxid. Därför är det en välkommen signal att man nu vill införa ett system med utsläppsrätter. Hur effektivt det blir är en annan fråga.
Kinas president Xi Jinping befinner sig för närvarande i USA, på sitt första officiella statsbesök där. Det var i samband med detta som nyheten om att Kina vill introducera handel med utsläppsrätter offentliggjordes. Att klimatfrågan hamnar högt upp på agendan när två av världens verkliga koldioxidsyndare möts är oerhört viktigt.
Chanserna för att på allvar komma framåt är bättre i dessa sammanhang än på allehanda FN-konferenser. Under de senare är deltagarna oändligt många och det finns gott om sådana som vill sätta käppar i hjulen – exempelvis oljestater som inte gillar att andra frigör sig från olja.
Kina står för närmare 30 procent av de totala koldioxidutsläppen, globalt sett, USA för omkring 15 procent. Utslaget på befolkningsmängd är dock amerikanerna långt värre. År 2013 släppte Kina ut 7,2 ton koldioxid per invånare, medan motsvarande siffra för USA var 16,5 ton.
Detta har varit ett av de bärande argumenten för att slippa allt för stora klimatåtaganden från kinesiskt håll: Västvärlden är värre. Just 2013 passerade dock Kina EU i koldioxidutsläpp per invånare.
Sant är visserligen att väst historiskt har byggt upp sitt välstånd genom smutsig, industriell produktion. Men då visste man inte det vi vet i dag och det är nuläget man måste förhålla sig till och utgå ifrån. Med nästan en tredjedel av världens totala koldioxidutsläpp är Kinas vilja att göra insatser av avgörande betydelse.
Kolkraften står i dag för cirka 65 procent av Kinas totala energikonsumtion. Även om den förnyelsebara energin i landet har ökat, har kolkraften gjort detsamma, liksom koldioxidutsläppen. Smogen från kolkraftverken har därtill medfört usel luftkvalitet i många kinesiska städer.
Det finns dock flera fallgropar som Kina kan ramla i, när man nu går in för att försöka minska koldioxidutsläppen genom ett system med utsläppsrätter. En koldioxidskatt skulle vara ett tydligare verktyg, med bättre utsikter att bli effektivt.
För det första kan problem uppkomma i att utforma systemet med utsläppsrätter och att kalibrera detsamma, för att det ska kunna göra verklig nytta. Se bara på EU, med en global utsläppsandel i storleksordningen 10 procent.
För många utsläppsrätter delades inledningsvis ut inom unionen. Därefter följde den ekonomiska krisen 2008-09 och andra händelser på energimarknaden, innan EU-kommissionens misslyckade försök att skära ner volymen på utsläppsrätterna. Resultatet är ett så lågt pris på utsläppsrätter att deras styrverkan har blivit försumbar.
För det andra finns en uppenbar risk för korruption och mygel i samband med att den kinesiska statsapparaten ska fördela utsläppsrättigheterna, vilket knappast heller är en god grund för ett rättvist och effektivt system.
Att Kina och USA visar starkare vilja att sinsemellan samtala kring klimatfrågor och öka ambitionerna på området är hur som helst ett gott tecken.