Italien är ett varnande exempel, ett av flera. Ett land som långvarigt missköter sin konkurrenskraft och försummar reformpolitik kan sätta sig i riktigt farlig knipa, med välfärden hotad av skulder och ineffektivitet, och vägarna till förbättring stängda av kortsynta särintressen och polariserade politiska motsättningar.
Sverige har inte gått den vägen. En rad reformer under en följd av regeringar har – tillsammans med en bättre politisk kultur – gjort oss till en motpol till Italien.
Det räcker inte med att några har majoritet nog att rösta ned de övriga. Det behöver också finnas en viss samling kring färdriktning och reformlinjer, som är bredare och håller längre i tiden än någon viss mandatperiods regeringsunderlag.
Detta – och en hel del annat – behöver alliansens partiledare tänka på under mötet i Annie Lööfs hembygd, som avslutas i dag.
Fyrpartiregeringen har byggt vidare på de långa linjerna i en politik som går mer än 20 år tillbaka i tiden, och där viktiga grundstenar lagts under omväxlande icke-socialistiska och socialdemokratiska regeringar.
Det största steget för att komma loss ur de extrema skatterna på arbete togs redan 1989-91. Jobbskatte- avdraget bygger på den grunden.
Pensionsreformen utarbetades 1992-95 och har genomförts och vårdats sedan dess av allianspartier och socialdemokrater tillsammans. Skolreformerna däremot kunde beslutas av riksdagen först 2009-10.
Det handlar inte om att ett block alltid har rätt och ett annat fel, utan om att bygga vidare, rätta till misstag, och se i tid vilka stora frågor som väntar när andra är hanterade. Inte bara alliansregeringen utan också Socialdemokraterna borde se sina arbetsuppgifter och relationer till andra i det ljuset.
Det gäller att slå vakt om det som uppnåtts, att inte vilseledas av dem som tror att ett välfärdsland kan byggas på en fortsättning av 70- eller 80-talets för- hållanden.
Det gäller att både förbättra näringslivsklimat och öka investeringar och miljöinsatser – samt hitta och åtgärda de punkter där det är på väg att gå fel i sociala trygghetssystem och offentlig sektor.
Finns det regeringsalternativ som kan samla majori- teter bakom uppgiften?
Det vet vi inte, för tiden bortom 2014.
Däremot går det att säga att det kommer att gå illa om de styrande bryter med de senaste årtiondenas reformkurs och slirar iväg i populism eller återställande av det förflutna.
Allianspartierna förblir ett regeringsalternativ, men bara om de kan samla sig kring en ny reformdagordning som omfattar både näringslivets konkurrenskraft, ökade investeringar, minskande sociala klyftor och utslagning – och en energipolitik som både skyddar klimatet och ger näringslivet en hållbar elförsörjning.
Hur Stefan Löfven skulle kunna bygga en sådan politik på det rödgröna vänsterkantsunderlaget är svårt att förstå.
Däremot skulle det vara korttänkt och oförsiktigt att stänga alla dörrar vad gäller lägen där en fungerande reformregering av detta slag endast kan bildas i samverkan mellan delar av alliansen och socialdemokrater.