I valrörelsen svartmålade Socialdemokraterna tillståndet på svensk arbetsmarknad. De ställde även ut dyra löften, som skulle betalas krona för krona, samtidigt som de var måna om att inte stöta sig med betydande väljargrupper. Partiet trissade alltså upp förväntningar på vad det skulle åstadkomma i regering men kringskar sitt ekonomiska manöverutrymme.
Resultat: Regeringen tvingas svika vallöften och spendera pengar ofokuserat, utan utsikter att nå sitt egendomliga sysselsättningsmål (se gårdagens huvudledare).
För allt detta förtjänar regeringen hård kritik. Men de borgerliga partiernas uppträdande imponerar inte. De rider mest sina gamla, trötta käpphästar och söker tillfoga regeringen maximal skada. Det som är bra för Sverige kommer ofta i andra hand.
Samtliga allianspartier kritiserar höjningen av de nu reducerade sociala avgifterna för personer under 26 år. Det gör de fyra trots att flera utvärderingar har visat att det är en missriktad skattesänkning. Statskassan går miste om mycket pengar samtidigt som det ger få jobb.
Lika orimligt är att behålla ett rotavdrag i en tid då hushållen har mer pengar än någonsin och någon arbetslöshet bland hantverkare inte existerar. Men även här säger de borgerliga nej till en skattehöjning.
Lågt oljepris pressar ner bränslepriserna, vilket motiverar höjd skatt på bensin och diesel, inte minst ur miljösynpunkt. De borgerliga är emot.
Det kan vara svårt att komma ur de positioner som de fyra allianspartierna hade kompromissat sig fram till i regeringsställning. På båda sidor om blockgränsen ställdes det också ut vallöften om allt detta.
Å andra sidan behöver även den nya oppositionen söka sig fram till principiella, inte intressestyrda ståndpunkter i skattepolitiken. Det faktum att de fyra partierna nu lägger separata budgetar borde underlätta.
Särskilt partier med liberala anspråk bör driva en skattepolitik för låga skatter på arbete, företag och investeringar i produktiv verksamhet, få skatteundantag och kryphål. Samtidigt kan mindre sysselsättningsskadliga skatter, som de på konsumtion, höjas.
Den som har det perspektivet bör ge bifall till regeringens skattehöjningar ovan. Därutöver väntar flera angelägna skattereformer på handling, sådana som varken regering eller opposition orkar argumentera för.
Företagsskattekommittén föreslog förra året en kraftig sänkning av bolagsskatten i utbyte mot avskaffat avdrag för räntebetalningar plus en särskild bankskatt. Det skulle ge Sverige en mycket konkurrenskraftig skatt på bolag där sänkningen finansierades fullt ut. Men på ingen sida av blockgränsen finns det något intresse för denna radikala reform.
Genom att höja momsen på mat till 25 procent, och samtidigt återställa restaurangmomsen till samma nivå, skulle staten få in 20-30 miljarder kronor. En generell höjning av momsen till 30 procent skulle dra in tre-fyra gånger så mycket. Dessa pengar skulle kunna användas till sådant som sänkta inkomstskatter, generellt lägre sociala avgifter och ett avskaffande av fattigdomsfällan bostadsbidraget till förmån för ett höjt barnbidrag.
Allt detta är fullt möjligt om partierna tänker mer i termer av vad som är en sund ekonomisk politik och mindre av vad som kortsiktigt ger röster, glädjer högljudda intressegrupper och skadar den politiska motståndaren.