Sluta ställa krav på kommunen, öppna era egna plånböcker och hem!
Den uppmaningen riktade kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna, Jimmy Jansson (S), i veckan till dem som har skrivit på Eskilstunauppropet och uppmanat kommunledningen att ändra sin hållning till tiggarna.
Detta sa Jansson i P4 Sörmland i tisdags:
– Det handlar också om vad enskilda Eskilstunabor kan göra. Nu har vi sett att det finns minst 300 personer i uppropet som tycker att EU-migranternas situation inte är acceptabel. Jag är helt säker på att de har ett extra rum hemma, de kan skänka mat och de har säkert lite kläder.
Om kommunalrådet anvisar denna väg kan han föregå med exempel. En inte allt för stor andel av hans arvode kan bekosta många måltider. Och nog borde det finnas några extra sovplatser i Janssons hem. För inte heller han anser väl att tiggarnas situation är acceptabel?
Är det närgånget? Självklart. Men det är dit Janssons egen argumentation leder.
Frivilliga krafter gör insatser över hela det socialpolitiska fältet i Eskilstuna som kvinnojourer, arbete med missbrukare, natthärbärge och mycket annat. En påtänkt Stadsmission är givetvis beroende av frivilligorganisationer.
Det finns människor som hjälper tiggarna på just det sätt som Jansson talar om och mycket mer. Det var tack vare frivilligorganisationerna, inte Eskilstunapolitikerna, som ingen tiggare frös ihjäl under vintern. På debattplats i går gav Therese Lekander, ordförande i föreningen En bättre chans, flera exempel på hur föreningar har velat hjälpa tiggarna men stött på patrull hos kommunen.
Så civilsamhället i Eskilstuna smiter inte undan och har aldrig gjort det. Det är de styrande politikerna som flyr från ansvaret, precis som de har gjort i fråga om de hemlösa Eskilstunabor som i 16 år har varit beroende av Svenska kyrkans resurser.
För att ge tiggarna tak över huvudet behövs summor som är mycket stora för ideella organisationer. Men vilka belopp handlar det om? Föreningen En bättre chans har ansökt om 420 000 kronor för en träffpunkt där tiggarna kan duscha, äta, tvätta kläder – och sova om ingen annan plats finns. Ansökan har för övrigt ännu inte behandlats.
Linköpings kommun har ett större åtagande än så. Stadsmissionen där fick för 2015 ett kommunalt bidrag på 2,5 miljoner till ett projekt där ett härbärge för tiggarna ingår.
Detta är absolut överkomliga belopp för en kommun som lägger mycket mer än så på sådant som inte hör till det kommunala kärnuppdraget. Ta bara ambitionsnivån på det nya badhuset.
Det är inte skamligt för en politiker att medge att hen har tänkt fel och ändra sig. Ett moraliskt haveri kan bli betydligt mer politiskt kostsamt.