Sverige är som demokratiska västländer är mest och kan mycket väl bidra med kunskaper om demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och utveckling. Områden som utrikesminister Margot Wallström (S) särskilt betonade i en segerartikel som publicerades på DN Debatt strax efter att resultatet hade offentliggjorts.
Vidare finns det ingenting att invända mot vare sig syftet att stärka öppenheten och insynen i FN, eller att kampanjen framför allt har fokuserat på fredsbevarande och humanitära initiativ. Sammantaget saker som världen behöver betydligt mer av och om Sverige kan bidra till att en orolig värld blir fredligare, om så bara på marginalen, är det givetvis av godo.
Problemet är att vår väg till säkerhetsrådet har gått via en smutsig kampanj, som tack och lov får anses vara avslutad. För nej, det är inte okej att smöra för diktaturer och bjuda diplomater från fattigare länder på lyxresor, för att de ska lägga sina röster på Sverige.
Inte heller att finansiera kalaset med pengar från biståndsbudgeten. Särskilt inte eftersom det gör att frågan vad en del av de 134 länder som röstade på Sverige har fått i utbyte blir hängande i luften.
På samma sätt är det oklart vad FN-delegationens chef Olof Skoogs uttalande "Jag vill inte läxa upp andra nationer" innebär i praktiken. Har Sverige strykt diktatorer medhårs, trots att man hade chansen att leverera en välförtjänt diplomatisk uppläxning? Hur rimmar det i så fall med att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter?
Här är Wallström oss fortfarande svaret skyldig, och om inte annat visar kampanjandet att EU likt en del andra regioner borde införa ett rullande schema för medlemsländernas platser i säkerhetsrådet. Då slipper 27 eller 28 europeiska länder ödsla tid och pengar på trams, samtidigt som mutor och olyckliga vänskapsband undviks.
EU ska trots allt tala med en gemensam röst i utrikespolitiken.