Den nya finansministern Magdalena Andersson (S) berättade i går om sin syn på det ekonomiska läget. Det är bekymmersam situation för de offentliga finanserna, meddelade hon. Ofinansierade skattesänkningar har gjort att underskotten vuxit. Nya reformer måste därför finansieras fullt ut. Överskottsmålet i de offentliga finanserna – en procent av BNP över en konjunkturcykel – kan nås någon gång under nästa mandatperiod. Kanske behöver även nivån på målet ändras, menade Andersson. Läs: överskottsmålet överges.
Och så placerade hon ansvaret:
– Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar, sa Andersson till Dagens Nyheter.
– För tredje gången av tre möjliga efterlämnar en borgerlig regering stora hål i statens finanser, meddelar Andersson i pressmeddelandet från finansdepartementet.
Finansministern lever kvar i valrörelsen. Det finns nämligen problem med såväl hennes problemanalys som lösning. För det första är det ohederligt att inte ta finanskrisen och dess utdragna följder med i resonemanget. Krisen har ökat de offentliga utgifterna, som sig bör när staten betalar ut a-kassa och sätter in åtgärder för att skola om människor och stimulera ekonomin.
För det andra är den svenska statens ekonomi mycket stark. Av EU:s 28 länder har bara sex en mindre statsskuld än Sverige i förhållande till BNP: Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien och Luxemburg. Den sistnämnda är en liten bankekonomi medan det statliga åtagandet i de fem övriga inte kan jämföras med det svenska. Bara fem EU-länder har mindre offentlig upplåning än Sverige, räknat som andel av de offentliga finanserna.
Därtill har den svenska sysselsättningen stigit. Inget annat EU-land har i dag en så stor andel av den arbetsföra befolkningen i jobb. Den offentliga sektorn förfogar över mer pengar än någon gång tidigare, även om man tar hänsyn till de högre lönerna och priserna.
För det tredje har Socialdemokraterna i opposition i stort acceptera den storlek på underskottet som regeringen har budgeterat. S har inte föreslagit radikalt större skatteuttag eller betydligt mindre offentliga utgifter än regeringen. Saldot i partiets tre senaste budgetmotioner är nästan identiskt med regeringens.
Magdalena Andersson kommer inte till något avskrapat bord. Hon har övertagit en ekonomi där så gott som alla pilar pekar åt rätt håll. Sysselsättningen går upp. Tillväxten ligger på två-tre procent. Inflationen är mycket låg. Reallönerna stiger. Statsskulden går ner.
Men har finansministern viljan, idéerna och – framför allt – politiskt mandat att förvalta och bygga vidare på det goda? Det är en utmaning där svartmålning av den förra regeringens insatser knappast hjälper.