Vintercykelvägarna lämnar ofta mycket att önska. Foto:

Bort med snön från cykelbanan

Ledare

Vintercykling blir allt vanligare.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Och varför inte? Med rätt cykelutrustning och rätt kläder bör man kunna cykla året om.

Det finns dock ett stort ”men” – brist på användbara cykelbanor. Snö och is gör vintercykling till en utmaning. Vid snabba väderomslag blir det halt och halkbekämpningen på gång- och cykelbanor lämnar ofta mycket att önska. Halkgruset biter inte när nya lager av is bildas ovanpå. Vasst grus ökar risken för punkteringar och gör hundars tassar illa.

Detta är förstås även ett problem för gående. Dels blir det halt att gå, dels måste fotgängarna samsas med cyklister på ett mindre utrymme när snövallar och begränsad snöröjning minskar ytorna på gång- och cykelbanor.

Bättre alternativ finns. Det bästa är markvärme som omedelbart smälter bort all snö. Det blir rent och snyggt utan snövallar. Men lösningen är dyr och svår att motivera utanför stadskärnor.

Den näst bästa metoden är sopsaltning, där man sopar samtidigt som man sprider en salt- och vattenlösning över banan. Snön smälter bort ner till barmark. Katrineholm och Eskilstuna genomför nu försök med metoden på utvalda sträckor.

Erfarenheterna av sopsaltning är mycket goda, konstaterar flera studier. Enligt en av dem, från Statens väg- och transportforskningsinstitut, refererad i måndagens Katrineholms-Kuriren, blir väglaget bättre jämfört med plogning och sandning eller torrsaltning. Framkomligheten förbättras och risken för slask och återfrysning blir mindre. Därtill blir det mindre grus att plocka upp på våren.

Metoden kan användas under större delen av vintern, när det är varmare än tolv minusgrader och när det inte kommer väldigt mycket snö på kort tid.

Sopsaltning är med stor sannolikhet dyrare än traditionell snöröjning och halkbekämpning. Ett försök i Västerås 2016 gav en kostnad på tre gånger över budgeten, som lades utifrån traditionell kostnadsbild för snöröjning, främst på grund av att nya maskiner behövde köpas in.

Men det gäller att prioritera. Om man vill att människor ska kunna ta sig fram obehindrat på cykel och till fots, måste man använda de bästa möjliga metoderna. Vilka dessa är beror inte bara på budgetutrymmet i allmänhet. Man måste även väga in kostnaderna till följd av halkolyckor samt jämföra med de resurser som läggs på snöröjning och halkbekämpning på bilvägarna.

Ja, när det gäller vägarna handlar det i mycket om säkerhet. Bilar som slirar omkring eller inte kommer fram skapar enorma problem för hela samhället.

Men varför ska förhållningssättet till fotgängare och cyklister vara så radikalt annorlunda? Varför ska de acceptera en vägstandard som vore helt otänkbar på bilvägarna? Hur rimmar det med miljöambitionerna om människor dag efter dag tvingas välja bilen framför cykeln på grund av att cykelbanan inte är farbar?

Här behöver nästan alla kommuner rycka upp sig, även Katrineholm och Eskilstuna, liksom Strängnäs, Flen och Vingåker. De allra flesta dagar måste cykeln kunna fungera som ett lika bra, och gärna bättre, färdalternativ på kortare sträckor och i stadsmiljö som bilen.

Läs också

( 11 st )

Läs mer om dessa ämnen

ishalkaCykelLedareMiljösnö vinter
Relaterat