Morgondagens miljonprogram behöver inte vara likadant som gårdagens. Foto:

Dags för ett nytt miljonprogram

Ledare

Miljonprogrammet har fått oförtjänt dåligt rykte.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Visst finns det problem med att människor med låga inkomster, inte sällan utan jobb, samlas i enskilda bostadsområden. Samtidigt får man aldrig glömma att alternativet, alltså det som många flyttade ifrån när husen började byggas på 1960-talet, ofta var trånga lägenheter som saknade badrum. Det fanns alltså starka skäl att satsa tid och resurser på att snabbt höja boendestandarden för låginkomsttagare.

Så borde fler politiker tänka i dag.

När Malmö nyligen kartlade hemlösheten i staden framkom att cirka 2 000 personer saknar bostad och att det i allt större utsträckning drabbar ”nya” grupper. De som har någon form av social problematik är numera i minoritet och bland hemlösa barnfamiljer är det bara cirka 5 procent som även är i behov av andra stödinsatser. (Dagens Samhälle, 28/11)

Tyvärr lyser den sortens nybyggaranda som politikerna hade under miljonprogramsåren i dagsläget med sin frånvaro. Det har länge funnits en missmatch mellan hur mycket lediga bostäder kostar och de med lägst inkomster har råd att betala, vilket Helsingfors styre just nu jobbar hårt för att jämna ut.

Dagens Nyheter berättade i veckan om den nybyggda stadsdelen Busholmen, där målsättningen är att bygga tätt och blandat. 25 procent är hyresrätter med reglerad hyra och inkomsttak för dem som flyttar in. 45 procent är ”vanliga” bostadsrätter och 30 procent bostadsrätter som säljs till självkostnadspris.

Modellen är långt ifrån problemfri. Exempelvis är inkomsttaket rätt högt satt och det är inte självklart att en stad ska lotta bland dem som vill köpa billigare bostadsrätter.

Samtidigt finns det ingen bostadspolitik som saknar baksidor. För några år sedan slog Boverket fast att bostadsbristen bland låginkomsttagare inte kommer att lösas om det inte byggs bostäder som är riktade till specifika grupper, vilket många andra länder för länge sedan har accepterat.

Det är ingen slump att det på de flesta håll avsätts bostäder med nedsatt hyra till resurssvaga, vilket inte är detsamma som att alla bor på samma plats. I exempelvis Wien är bostadsbeståndet blandat och det är omöjligt för förbipasserande att avgöra vilka bostäder som är subventionerade, eftersom ”social housing”-lägenheterna är av samma standard som de övriga.

Samma sak gäller nybyggena i Helsingfors, och det finns inget som säger att morgondagens miljonprogram ska vara likadant som gårdagens. Exempelvis bygger Nyköpings kommun just nu bostäder till människor som har svårt att få ett hyreskontrakt på den ordinarie marknaden, men en del av lägenheterna viks inte för svaga grupper, utan går till dem som står i det kommunala bostadsbolagets vanliga kö.

Sannolikt är det på det sättet bostadspolitiken måste drivas för att öka byggtakten för dem som behöver det mest.

Läs också

( 11 st )

Läs mer om dessa ämnen

BostadsmarknadenInrikespolitikLedare
Relaterat