Samarbetet mellan Sverige och Finland, inte minst i försvars- och säkerhetsfrågor, hindras inte av att Sveriges statsminister är socialdemokrat och Finland president moderat konservativ. Foto:

Ett tryggt omval

Ledare

Finlands president Sauli Niinistö måste ha blivit omvald på personligt förtroende.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

I riksdag och regering har han företrätt Samlingspartiet – närmast motsvarande M i Sverige. I bättre lägen brukar partiet i riksdagsval hamna på omkring en tredjedel av de 63 procent som Niinistö fick i söndags. Han har med åren blivit personligt populär, trots åren som finansminister 1996-2003. Att han blev omvald med stöd av många väljare som annars brukar stödja Socialdemokraterna, Centerpartiet och det närmast liberala Svenska folkpartiet har säkerligen även ett par andra förklaringar.

Han uppfattas vara ett säkert kort i det säkerhetspolitiska läge som utvecklats och ha en lång erfarenhet och goda kontakter utomlands. Presidentens inrikespolitiska roll är numera kraftigt inskränkt, och han har små möjligheter att i oklara parlamentariska lägen påverka regeringsbildningen genom egna initiativ. I utrikes- och försvarsfrågorna är presidentmakten däremot fortfarande mer betydelsefull.

Andra sidan av detta är att ett presidentval inte längre kan bli en betydelsefull inrikespolitisk maktkamp. När mycket pekade på att sittande president lätt kunde bli omvald blev intresset både i andra partier och bland andra verkligt framträdande politiker rätt begränsat. En rad av partierna har pliktskyldigast ställt upp kandidater, men utsett andraplanspolitiker eller tidigare partiledare och ministrar som det inte längre var stark uppslutning kring.

Deras resultat har blivit därefter, och särskilt långtgående slutsatser kan knappast dras om vart inrikespolitiken är på väg i Finland.

Den nuvarande regeringsbasen kommer dock inte att hålla över nästa riksdagsval, så mycket är rätt säkert. Sittande regering är ett resultat av högervridning inom såväl Centerpartiet som Samlingspartiet, vilka bildade regering med de högerpopulistiska Sannfinländarna, vilka därefter gått sönder och delats i två. Den gamla partiledningen blev kvar i regeringen, men stödd av enbart ett fåtal riksdagsmandat, efter att den kommit i konflikt med den större, och militanta grupp som orienterat sig efter den europeiska högerextremismen.

Det är nu sannolikt att nästa regering i Finland bildas genom att Centern eller Samlingspartiet återgår till att samarbeta åt socialdemokratiskt och liberalt håll. Det skulle också vara önskvärt. Men då krävs att flera partier samlar ihop sig och reparerar de sprickor som vållades under den mångåriga krishanteringen efter kombinationen av finanskris efter 2008 samt återverkningarna av Nokiakoncernens tillbakagång.

Såväl i Socialdemokraterna som i Samlingspartiet blev framstående och skickliga partiledare, Jutta Urpilainen och Alexander Stubb, avsatta av sina egna partier, under revolter mot samarbetets och regerandets påfrestningar.

Något som trots detta hållit bra och utvecklats framåt är relationerna till Sverige, i inte minst försvars- och säkerhetsfrågor. Regeringsskiften i båda länderna, eller den inrikes högervridningen i Finland, har inte ändrat detta. Presidentens auktoritet i utrikesfrågor har gjort det mindre betydelsefullt vilka som suttit som utrikes- och försvarsministrar. Ett närmare samarbete med USA och Nato utvecklades i båda länderna under Obamaåren, och båda länderna söker nu undvika att detta förstörs av de trumpska konvulsionerna i USA.

Sauli Niinistö undvek att binda sig i Natofrågan, och det var klokt. I Finland som i Sverige kan större säkerhetspolitiska vägval behövas. Omvalet av Niinistö, som har goda relationer till andra partier, bör då vara en fördel.

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

FörsvaretFinlandLedareUtrikespolitik
Relaterat