Får skog skördas kan den vårdas

Ledare

När fyra partier i januari enades om det ambitiösa 73-punktsprogrammet var skogsbruket en av de nyckelfrågor som fick helheten att gå i lås.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Liksom med en hel del annat har den sakfrågans betydelse i överenskommelsen mellan S, C, L och MP tappats bort i merparten av riksmediernas rapportering om regeringsbildningen.

I mycket av den högerborgerliga agitationen mot Centerpartiet och Liberalerna hör deras framgång med att skydda skogbruket till det som förtigs eller till och med förnekas. Så görs det från höger även med betydelsen av de planerade skattereformerna, fastläkarsystem för sjukvården, förenklingarna i planlagstiftningen för att öppna mer bostadsbyggande och en hel del annat.

Men i fråga om skogsbruket var det inte i första hand en blockering mellan olika partier som övervanns så att reformkraft nu kan frigöras. Problemet var i stället att statliga tjänstemän under några år hade hittat på flera sätt att punktvis försöka förbjuda avverkningar och i praktiken inrätta reservat utan att staten skulle göra rätt för sig och betala för inlösen av mark.

Följden blev domstolsprocesser, som delvis ännu pågår. Men det utlöste också en accelererande förtroendekris mellan Sveriges största landbygdsnäring och statsmakten. Ett ämbetsverk – Skogsstyrelsen – gick förbi politiken och försökte runda grundlagen och undergrävde då med kraft det förtroende för äganderätt och rättsstat som är nödvändigt för en näring där det gång på gång måste läggas ned pengar på plantering och skogvård, för att det ska växa för en avkastning två generationer framåt. Tilltron måste finnas för att staten under lång tid framöver både skyddar äganderätt och ställer krav på skogsvård och förnyelse av skog. För att kunna skörda ska man uppfylla plikten att anlägga ny skog, och sedan under många årtionden röja och gallra.

Januariöverenskommelsen tar i detalj upp de olika regler och delverksamheter som från myndighetshåll utnyttjats för att utan anslag i statsbudgeten ändå hindra skogsbruk, och då vålla mycket stora ekonomiska förluster för enskilda skogsbrukare. Åtgärderna man enats om är sådana att problemet ska upphöra. Andra sidan av samma sak är då att det i tilläggsbudgeten för i år, samt i senare budgetar, behöver anslås mer pengar för att klara de verkligt prioriterade naturreservatsärendena. Annie Lööf (C) framhåller även den senare delen i en intervju i Dagens Nyheter på fredagen. Hon pekar dessutom på att det just på denna punkt hade gjorts en besvärande nedskärning i den budget för 2019 som M och KD stod bakom.

Intervjun i DN är en av de få hittills där betydelsen av skogsfrågan för regeringsfrågans lösning lyfts fram i rikstäckande medier. Men som konstaterades här på ledarsidan när uppgörelsen var färsk fanns här en målkonflikt som kunde ha hotat allt samarbete, och den löstes så att skogsbruket kan andas ut, samtidigt som stöd även tryggades för en rad miljöåtgärder.

Märkligt är också hur sambandet med klimatpolitiken på så många håll förbisetts. Den koldioxid som skogsbruket varje år tar bort ur atmosfären, och binder i biomassa eller byggvirke, väger upp merparten av allt som släpps ut från annan produktion inom landet. En av de allra största positiva delarna av svensk påverkan på atmosfär och klimat är beroende av tilltro till skogsbrukets äganderätt.

Läs också

( 4 st )

Läs mer om dessa ämnen

CenterpartietAnnie Lööf (C) KlimatLandsbygdLedareSkogsbruk
Relaterat