Statsministrarna som var oense om energin men blev bundsförvanter och goda vänner. Ola Ullsten (1931-2018) och Thorbjörn Fälldin (1926-2016). Foto:

För Ullsten var inte blockgränsen helig

Ledare

Ola Ullsten blev statsminister i en sällsynt besvärlig parlamentarisk situation.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Han var en genuint socialliberal politiker, intresserad av bostadsfrågor, u-länders utveckling och internationell politik, under senare år av miljöfrågor och globala skogsfrågor. Han var lättsam och humoristisk, som skribent i Expressen i många år och som talare. Men han satte också saklighet och samarbete framför taktikspel.

Redan för 55 år sedan var Ullsten initiativtagare till ett ambitiöst arbete i Folkpartiets Ungdomsförbund, där stora delar av Sveriges nuvarande mycket liberalt utformade familje- och jämställdhetspolitik för första gången skisserades. Där fanns särbeskattning och daghemsutbyggnad. Mycket av det hann genomföras innan Ola Ullsten själv blev statsråd, medan samförstånd mellan fack och arbetsgivare, och mellan liberaler och socialdemokrater, ännu var lättare att uppnå.

I dag borde flera av Ola Ullstens framgångar och motgångar kunna ses i ett annat ljus än under de politiska konflikterna för 40 år sedan. Som liberal statsminister bildade han 1978 den regering som kunde rädda kärnkraften och undvika ett än mer förvärrat fossilberoende. Det vägvalet klarade sedan en folkomröstning 1980, även då med avgörande draghjälp från Olof Palme (S). Det har sedan präglat svensk elförsörjning fram till nutid. En enpartiregering i minoritet hade samtidigt möjlighet att i andra frågor stödja sig på en borgerlig riksdagsmajoritet som fanns sedan 1976. Ola Ullsten insåg att en koalition av moderater och liberaler hade blivit utlämnad åt att socialdemokrater och centerpartister frestats att omgående sätta regeringen i minoritet, i så många frågor att det snabbt kunde bli ohållbart.

Numera finns en bred insikt om hotande allvarliga klimatförskjutningar. I det perspektivet bör Ola Ullsten och Olof Palme tillskrivas en stor del av förtjänsten för att ha förhindrat de stora koldioxidutsläppen från en svensk elförsörjning som i stället blivit i hög grad fossilbaserad. Det parlamentariska huvudalternativet när avgörandet föll var storskalig import av fossilgas.

Thorbjörn Fälldin (C), som Ola Ullsten varit oenig med i energipolitiken, blev en mångårig personlig vän. De var också bundsförvanter och regeringskamrater i tvåpartikoalitionen som gjorde de första mer allvarliga försöken att bryta den spiral av inflation, skenande statsutgifter och samhällsekonomiskt snedvridande skatter som Sverige fastnat i under 70-talet. De första åren på 80-talet kom de första budgetsaneringsförslagen, och en första stor skattereform för att främja arbete och motverka skuldsättning.

I dag står det sedan länge klart att sådan politik, men med större djup och bredd, är det som möjliggjort att Sverige nu har hög sysselsättningsgrad, låg inflation, god reallöneutveckling och stabila statsfinanser. Men 1982 bestraffades den med ett svårt valnederlag. I häftiga missnöjeskampanjer försvarade moderater inflationsvinster och angrep skattereformen. Socialdemokrater svartmålade en besparingspolitik som Göran Persson senare genomdrev i långt större skala.

Ola Ullsten höll inte med dem som såg samarbete med socialdemokraterna över blockgränsen som otillåtet. I en del lägen kunde sådant samarbete tvärtom vara nödvändigt. 35 år efter att han lämnade riksdagen och den liberala partiledarposten framstår hans öppenhet i de frågorna som än mer klarsynt. Särskilt när radikalt antiliberala rörelser åter är ett växande hot i Europa.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

LiberalernaHistoriaInrikespolitikLedare
Relaterat